Inget är så öppet och underbart som första dagen på semestern. Total frihet. Världen ligger öppen. Jag firar med att ta på en ny sommarklänning, sen tar vi en tur för att äta lunch.
Jag är laddad som Daniel Ståhl inför ett diskuskast, vill berätta för alla jag möter att det är första dagen på min semester, sen äter jag sallad och säger: ”Idag är första dagen på min semester” på alla språk jag kan.
”Oggi è il primo giorno della mia vacanza.”
Darling, som smygstartat semestern en vecka före mig, tycker det räcker när jag sagt att jag har semester 35 gånger. Men jag är i mitt esse och tar den franska varianten igen.
”Aujourd´hui est le premier jour de mes vacances.”
Världen ligger öppen. Det är bäst att vara beredd på alla språk man kan.
Det är därför det blir så konstigt, när Darling samma dag, på kvällen plötsligt säger:
”Hhmhhmm, tyvärr känner jag mig lite konstig i halsen.”
”VA!!?” säger jag på svenska – inte italienska.
”Jo, jag tror jag håller på att bli sjuk.”
”Neeejjj!!! Det kan du inte bli! Det är ju FÖRSTA dagen på semestern!”
Men, sällan är Darling så sanningsenlig som när han säger att han håller på att bli sjuk.
Och för att ytterligare bevisa sanningen i det han säger, går han från mjukt sjungande dalmål till en blandning av Gollum och grodan Kermit, på bara en kvart. Sen däckar han.
Han hostar på nätterna, är utslagen på dagarna och jag är vaken på nätterna för att han hostar. Efter en dryg vecka förvandlas också jag till Gollum. Det är en märklig omvandling som toppas med 40 graders feber lagom till ett högtryck med 30 grader.
Det är fruktansvärt.
Sen överlappar vi rethosta med varann. Kikar ut mot det skarpa sommarljuset som yrvakna mullvadar. Vi går i dvala medan sommaren går, måsarna äter upp bigarråerna och sniglarna har föräldrar-fritt i vår sallad.
Tredje sjukveckan får jag för mig att vi i alla fall ska försöka fixa nåt hemma. Jag skriver en lista på allt vi är efter med i huset – snart är jag uppe i 57 punkter med allt som vi inte gjort när vi skulle gjort det.
Vi läser igenom listan och tids-bestämmer till och med de olika sysslorna. ”Städa friggeboden” får 3 timmar. ”Rensa ogräs i gångarna” får optimistiska 2 timmar. Det ger en märklig känsla av kontroll att sitta och där och få överblick över allt man inte har kontroll över.
”Nu har jag kommit på en punkt till,” kraxar jag upphetsat till Darling. ”Det blir som en riktig fixar-frossa! Istället för räk-frossa!” skämtar jag och fortsätter: ”Du sågar bort det döda blåregnet, så övervakar jag det hela.”
Men Darling tycker det är tråkigt att såga blåregn och går in i ett snår och knipsar sly istället. Jag försöker såga ner blåregnet själv men efter fem minuter fastnar sågen halvvägs i blåregnet och Darling kommer blodig ut från snåret där han rivit sig på nåt vasst.
”Vi är inte mogna för fixar-frossan än!” säger jag och leder bestämt in honom i huset för att tvätta av såret.
Sen hostar vi i två veckor till, halva sommaren har gått och semestern är slut.
Finito, som det heter på italienska.
