Lia Boysen har en diger meritlista med såväl filmer som tv-produktioner. Senast var hon aktuell i tv-serien Jordskott, som belönades med tv-priset Kristallen för årets bästa drama 2015.
Entrébiljetten till vita duken utgjordes av hennes starka gestaltning av Louise i tv-serien och filmen Det nya landet, vilket också renderade i en Guldbagge-nominering år 2000.
–Jag hade gjort många roller innan, men reaktionerna efter Louise var ovanligt starka. Folk kom fram och kramade mig med tårar i ögonen. Det var en berättelse som lämnade avtryck, säger hon på ett kafé ute i solen.
Just berättandet utgör en stark drivkraft, och att därmed kunna påverka människors livsval. Vilken dragningskraft utövar Hollywood?
–Gärna det! skrattar hon.
Skratta verkar hon ha lätt för; som bebis låg hon i barnvagnen och skrattade för sig själv, har mamman berättat.
–Sedan tycker jag att det är spännande att leva mig in i olika karaktärer. För att lyckas krävs modet att följa min intuition och öppna mina vyer. Jag mår väldigt bra av att gestalta en karaktär så att den känns naturlig trots svåra utmaningar som peruk, en rullstol eller med en annan dialekt.
För att klara utmaningarna krävs en mental styrka, men först och främst en mormor. Tillsammans utforskade de Sörmlands böljande landskap och vattendrag utanför Katrineholm om somrarna under hela uppväxten.
–Mormor var otroligt viktig för mig. Hon tog mig på största allvar och bemötte mig som en vuxen. Vi blev bästa vänner. Hon var en historiemedveten och bildad arkeolog som med sin passion och inlevelseförmåga öppnade flera världar under våra utflykter i naturen. Hon var ett föredöme för mig med sin starka vilja, envishet, tro och övertygelse om att allt är möjligt.
Det fick pojkarna i skolan i Julita utanför Katrineholm smaka på. Dit flyttade Lia Boysen med sin mamma från Köpenhamn efter en skilsmässa.
–Jag tyckte om att slåss med pojkarna och fick mycket klagomål från fröken om mina gröna gräsfläckar på byxorna efter slagsmålen. Det var en period då jag ville bli musketör. Det var något tilltalande med att bli en gladlynt äventyrare utan begränsningar… Ungefär som jag är i dag. Jag är inte tillfreds med att sitta still.
Tidigt ville hon bli skådespelare, men fasade för tanken på att underkasta sig ett antagningsprov till scenskolan.
–Jag tyckte inte om att någon annan skulle få bedöma om jag skulle få rätten att utöva ett yrke.
Så efter diverse förberedande skådespelarutbildningar drog hon som 20-åring i gång ett eget teaterprojekt: August Strindbergs Fordringsägare på dåvarande Teaterhuset Luntan på Luntmakargatan i Stockholm.
–Jag gjorde allt. Hängde affischer, sålde biljetter, spelade. Vi fick fina recensioner.
Tre decennier senare verkar hon tämligen nöjd med livet.
–Jag är lika envis och viljestark som då, men jag håller på att lära mig att bli mer ödmjuk och diplomatisk och hoppas att jag är mer flexibel. Jag är bättre på att hitta balansen mellan envishet och lyhördhet, säger Lia Boysen.
Fyller: 50 år den 6 april.
Gör: Skådespelare.
Bor: Stockholm.
Familj: Döttrarna Channa, 20, och Dina, 18 år.
Så firar hon födelsedagen: ”Med några vänner, hoppas jag. Och en stor fest i sommar.”
Om att fylla 50: ”Det kan vara lite ångestframkallande. Samtidigt har jag aldrig mått så bra och känt mig så ung, fri och trygg.”
Skådespelaryrket: ”Det är inget 9–5-jobb, utan ett sätt att leva. Processen och tankarna är i gång hela tiden. Jag åker hellre på filmfestival än på semester. Jag kan inte göra en uppdelning mellan yrket och livet.”