Normalt sett skulle han ha omkommit den där dagen. Men allt var inte normalt den 17 januari 1945, då världen stod i brand och en sönderskjuten amerikansk Liberator störtade på ett frostigt fält utanför Falkenberg. I absolut sista ögonblicket fick Bob grepp om handtaget som utlöste fallskärmen, och han fick därför uppleva ett långt liv, ett lyckligt äktenskap tillsammans med sin älskade Marie, många barn, än fler barnbarn och ett närmast oräkneligt antal barnbarnsbarn. Men nu har han till slut, 97 år fyllda, lämnat oss, vår käre vän, nosegunnern och flygarveteranen från andra världskriget, Bob Birmingham – en liten man med ett oändligt stort hjärta.
Bob föddes i den stora industristaden Milwaukee vid Lake Michigan och upplevde den svåra ekonomiska depressionen på trettiotalet. ”Jag minns att min far hade arbete, och så hade vi ett litet hus och en bil”, berättade han för mig. ”Så en dag hade vi ingenting, och vi tvingades gå till nunnorna för att få hjälp.” När kriget kom anmälde sig Bob till USAAF och skickades 18 år gammal till Norwich, England, varifrån Bobs besättning flög fem uppdrag över det naziockuperade Europa innan de träffades av luftvärn och svårt skadade satte kurs mot Sverige.
När tystnaden lagt sig över fälten i Vinberg och Ljungby, visade det sig att hela besättningen som genom ett mirakel klarat sig och den efterföljande kvällen på Grand Hotel i Falkenberg med smörgåsbord och svensk snaps blev oförglömlig. Bob glömde aldrig Falkenberg och gjorde under åren flera återbesök för att medverka i olika bok- och filmprojekt kring sina upplevelser under kriget. Lika ödmjuk och tålmodig som han var i vardagen var han framför kameran under ändlösa tagningar. Samtidigt fick Bob många vänner här, människor som sett kraschen och fallskärmarna, eller på olika sätt kommit honom nära. Många är förstås borta nu, då det är 78 år sedan det hände. Även besättningen är borta nu, Bob blev den siste… Flera gånger gick resan åt andra hållet, till USA, och ofta kom bok- och filmprojekten i andra hand. Att träffas och umgås var det viktigaste och vi förblev vänner under nästan 30 års tid. Som född i delstaten Wisconsin var Green Bay Packers Bobs lag, men samtidigt drack han sitt morgonkaffe ur en gul FF-mugg. För, som sagt, Bob Birmingham glömde aldrig Falkenberg. Jag, min familj och många med oss, på båda sidor om Atlanten, är tacksamma och stolta att bli räknade bland Bobs nära vänner.
Jan-Olof Nilsson
Författare, filmare, vän
www.historieresan.se
