Althéa lämnade allt för att starta ett nytt liv

Hon minns hur hon blev runtsläpad överallt för att knacka dörr – och från det att hon var nio år predikade hon på egen hand och tog sina egna dörrar.

– Det känns absurt att tänka på nu, när jag själv har ett barn i den åldern, säger Althéa Gagliano. Små barn förstår inte vad de predikar om.

Vi träffas i Oslo – på en av Aker Brygges uteserveringar. Det var till den norska huvudstaden Althéa flyttade när hon för lite mer än tre år sedan valde att lämna Varberg bakom sig. Att möta familj och vänner som vände på klacken så fort de fick syn på henne blev till slut för tungt.

– Jag fanns inte längre. Mötte jag någon jag kände så vände de eller gick över till andra sidan gatan. Det var fullständigt hjärtskärande. Varje gång kändes det som om man tog mitt hjärta och stampade på det.

Althéa hade då några år tidigare begärt utträde ur Jehovas vittnen. Hon föddes in i det kristna samfundet men började så småningom ifrågasätta det liv hon levde.

– Jag kunde inte stå för deras syn på livet, säger Althéa dröjande. Jag har nog förstått i efterhand att det kanske inte var trosuppfattningen i sig som var problemet, utan att jag var så styrd. Jag kunde inte forma mitt eget liv – eller mitt sätt att se världen. Jag kände mig hindrad från att ta reda på hur det faktiskt var. Jag tycker om kunskap och fakta, och blev väldigt frustrerad. Det kändes lite som ett intellektuellt fängelse.

18 år gammal gjorde Althéa ett första försök att lämna – men då var hon inte riktigt redo. När hon fyllt 24, och även blivit mamma, nådde hon dock en gräns då hon kände att det bara fanns två vägar att välja mellan.

– Jag var vid en punkt då jag hatade mitt liv så mycket. Jag vantrivdes med allt. Jag tänkte ”Antingen måste jag förändra mitt liv, eller avsluta det helt”. Det var ungefär så jag kände…

Althéa gör en kort paus innan hon lägger till:

– Men livet kan ju också vara väldigt fint. Så jag kom fram till att det bästa var att försöka förändra mina egna förutsättningar för att kunna leva ett bra liv – både för min egen skull och för mitt barn.

Hon beskriver det som en otrolig lättnad, när hon väl hade tagit beslutet.

– Jag tror att alla kan relatera till hur det känns när man fattat ett beslut, oavsett vad det gäller. Det finns ett före och ett efter. Det är ett viktigt steg, att ta beslutet.

Att sedan genomföra planen kändes dock desto svårare. Det tyngsta var att berätta för vänner och familj. Althéa kallar det en avskedsturné.

– Det var fruktansvärt. Att skriva en lista med namn på alla man älskar och sedan söka upp dem för att berätta att man aldrig mer kommer att kunna träffas. ”På grund av mina beslut och på grund av hur jag nu kommer att forma mitt liv, så kommer ni inte längre att vilja prata med mig”. För de flesta kom det som en chock. Och det är väldigt svårt att förklara för någon som har en helt annan världsbild.

På frågan om hon någonsin har ångrat sig svarar Althéa:

– Tanken har slagit mig… Vid ett par tillfällen har jag funderat på om detta är något jag ångrar. Men varje gång har jag kommit fram till att ”Nej, jag ångrar mig inte”.

Hon funderar lite innan hon fortsätter:

– Det var väldigt befriande att komma till Oslo, till en plats där ingen kände mig och där jag kunde börja om på nytt. Jag lämnade mitt gamla liv bakom mig… Där finns en väldigt tydlig gräns mellan då och nu.

Men det har tagit tid att komma till dit hon är idag. Althéa lutar sig tillbaka och konstaterar att hon efter att hon gjort ”grovjobbet” – lämnat och flyttat – var tvungen ta ett steg tillbaka. Något skavde fortfarande, men vad?

– Jag hade en så negativ syn på världen och på andra människor, förklarar hon. Jag hade ju fått lära mig att världen var ond. ”Varför finns det så mycket ondska i världen?” satt djupt. Jag fick vända på det och i stället försöka tänka ”Varför finns det så mycket vackert i världen?”. Jag har lärt mig att jag hela tiden lär mig saker – och att man inte ska ta för givet att det man en gång lärt sig är riktigt.

I dag lever Althéa tillsammans med sin dotter och hon jobbar med kläder – något som länge bara var en avlägsen dröm.

– Jag har fortfarande en romantisk bild av utbildning, på grund av att det tidigare var utom räckhåll, säger hon med ett skratt. Att utbilda sig till något inom mode var ju alldeles för karriärsdrivet och abstrakt. Fast jag har förstått nu att mitt arbete inte är allt. Kärlek – relationen till andra människor som accepterar en för den man är och inte för att man tror på samma sak – är viktigare.

Lina Norman

livsstil@gp.se