Allt börjar i kyrkan.
Det som var tänkt som en snabb välplanerad stöld urartar när Viktor får syn på den blanksvarta stenen som ligger gömd vid altaret. Redan vid första anblicken utövar den sin märkliga makt över honom och han måste bara ha den. Till varje pris.
I Madeleine Bäcks debutroman ”Vattnet drar” kolliderar det moderna samhället med uråldriga naturkrafter. Någonting har vaknat, någonting som inte låter sig definieras av vår snäva föreställning om verkligheten.
Romanens stämning etableras redan i första kapitlet. Den är klaustrofobisk, kvävande och väldigt kroppslig.
Bruksorten i förfall utgör en effektiv kuliss för det drama som byggs upp. Bäck växlar mellan flera perspektiv och driver sakta men säkert berättelsen framåt i det som är tänkt att bli första delen i en trilogi.
Karaktärerna närmar sig de egendomliga fenomenen på olika sätt, med skräck, med misstro, med fascination.
Människor försvinner eller drivs till vansinne, men det finns också de som ser händelserna som en möjlighet att skaffa sig makt. Bäck vågar dröja sig kvar i de obehagliga scenerna och skapar en känsla av skräck som bygger lika mycket på psykologi som på äckel.
”Vattnet drar” väcker fler frågor än den besvarar och känns på många sätt som en lång prolog. På ett sätt är det frustrerande, men å andra sidan råder det inga som helst tvivel om att fortsättningen kommer att bli riktigt otäckt spännande.
