Titeln talar sitt tydliga språk. I Tone Schunnessons debutroman ”Tripprapporter” kretsar den namnlösa huvudpersonens liv till stor del kring droger och alkohol och en ständig flykt. En flykt från män som älskar henne, från män som inte älskar henne, från dem som hon är skyldig pengar, från hemmet och från själva verkligheten.
Men en alternativ tolkning är tripp som i att resa. Att vara i fysisk rörelse, att resa från plats till plats, men också att hanka sig fram en dag i taget på det som just den dagen har att erbjuda. Allt går att få tag i, bara man vet hur. Det finns en rastlöshet i den unga kvinnan i romanen, en ovilja att stå still, samtidigt som hon är lättjan personifierad och helst inte kliver ur sängen förrän framåt kvällen.
Det är dessa paradoxer som gör romanen spännande. För Schunnessons huvudperson är inget offer. Hon är en kvinna som väljer och hon har valt drogerna och alkoholen. Det går inte att avfärda henne eftersom hon inte låter sig avfärdas.
Hon skriver dikter och halvfärdiga romaner, allt som händer henne är stoff som måste bearbetas. Men dikterna, skrivna på baksidan av kvitton eller vad som nu råkade finnas i närheten då inspirationen infann sig, kan lika gärna glömmas bort, kastas bort. De har inget värde mer än i den stund de skapas.
Det är kompromisslöst men samtidigt sårbart.
Schunnessons språk kräver koncentration, meningarna glider in i varandra, bryter av, byter rad. Samtidigt fascineras jag av det och läser det som poesi snarare än prosa. Och varför ska språket anpassa sig efter några regler när inte berättaren gör det?
Här finns ekon av Carina Rydbergs utelämnande sätt att skriva, att inte ducka för någonting. Ingenting är för fult för att beskrivas. Varken skit eller spyor. Men Schunnessons hjältinna går steget längre. Hon är uppfriskande befriad från ånger och ursäkter och även från mål och mening. Måste vi vilja något med våra liv? Och står det oss i så fall fritt att välja destruktivitet och beroende av andra som en möjlig väg?
Självklart kommer många att finna det provocerande. Man frågar sig kanske hur länge en sådan attityd kommer att hålla. För eller senare måste vi väl alla växa upp och börja ta ansvar?
Romanen utlovar inget sådant. Vid slutet är huvudpersonen på exakt samma känslomässiga plats som i början. Trots hennes ständiga rörelse i det fysiska rummet har hon inget intresse av att förändra sig själv. Hon är nöjd med sig själv som hon är. Hon gör det hon kan bäst, varför skulle hon vilja något annat?
Det är en slutsats värd att fundera över i ett samhälle där mycket kretsar kring framgång, pengar och karriär.
