Sju utvalda ungdomar får samma mejl, en inbjudan att läsa en blogg skriven av den mystiska Ikaros. Men bloggen visar sig vara ett enda långt avskedsbrev. Om hundra dagar kommer Ikaros att ta sitt eget liv.
Reaktionerna på bloggen blir väldigt olika. Emil vill rädda och tar på sig uppdraget att försöka hitta Ikaros innan det är för sent.
Karim vill också hitta Ikaros, i vilken han ser en själsfrände. Han vill visa sig värdig att dela Ikaros öde.
Upplägget i Johanna Nilssons senaste ungdomsroman är smart och en bra plattform för att lyfta svåra frågor om psykisk ohälsa.
När är livet på riktigt för jobbigt för att leva?
Är det rätt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp? Ikaros hävdar envist rätten till sitt eget liv och rätten att få bli sedd för den hen verkligen är. Det är romanens stora styrka.
Boken är brännande aktuell i en tid då psykisk ohälsa bland unga ökar.
Att de romska tiggarna utanför matbutikerna har sin roll att spela är typiskt för Johanna Nilsson, som är en mästare på att lyfta människor i samhällets utkant.
Ändå blir berättelsen bitvis irriterande ytlig. Som läsare kommer jag inte in i karaktärerna och det blir svårt att på allvar förstå vad som driver dem.
Rytmen i berättelsen blir ojämn, vilket kan bero på att det är rätt många personer som ska samsas i berättelsen.
Trots det är det en roman som sätter spår. Vilka personer finns det i din omgivning som du inte ser?
