När Finlandsfärjan Baltic Charisma lägger ut verkar allt vara precis som vanligt. Passagerarna lämnar vardagen bakom sig och går in i den frizon som uppstår på havet, medan de anställda förbereder sig på ännu ett tufft arbetspass. Ingen vet att detta kommer att bli den gamla färjans sista färd. För den här gången är det inte bara människor ombord. Något annat har smugit sig på, något främmande och illasinnat, och innan Baltic Charisma når hamn kommer den chockerande sanningen att avslöjas. Men då är det redan för sent.
Mats Strandberg debuterade redan 2006, men är mest känd som medförfattare till Engelfors-trilogin, som han skrev ihop med Sara Bergmark Elfgren. Där kämpar en grupp unga häxor för att rädda världen. I hans nya roman Färjan ser det däremot betydligt mörkare ut för mänskligheten.
Att förlägga en skräckroman på en färja är förstås ett både enkelt och briljant grepp. Flyktvägarna är få, för att inte säga obefintliga, och det är just valet av miljö som gör den här rätt konventionella skräckberättelsen intressant.
Det jag imponeras mest av är hur gediget Strandberg bygger upp sina karaktärer. I stället för att följa en huvudperson växlas det mellan ett flertal olika passagerare. Alla går på färjan tyngda av sina egna problem. Marianne åker solo i ett försök att liva upp en trist och ensam vardag. Madde vill bara släppa alla hämningar, äta, dricka och ha kul, så att hon slipper tänka på sin ovissa framtid. Calle tänker fria till pojkvännen på ett grandiost sätt, men frågan är om det är vad pojkvännen vill. Dan är en schlagerstjärna på dekis, numera lekledare i karaokebaren. Bitter och kränkt tar han sig igenom natten med hjälp av droger.
I första halvan av romanen är det just karaktärernas egna inre demoner som spelar huvudrollen och Strandberg tar god tid på sig att bygga upp stämningen.
Sen brakar helvetet loss och då blir det blodigt. Väldigt, väldigt blodigt. Samtidigt är det svårt att fortsätta engagera sig när löftet om räddning är så vagt. I kaoset som uppstår är det främst de moraliska frågorna som lyfts över blodbadet. Är det verkligen de som osjälviskt hjälper andra som överlever, eller är det tvärtom egoisterna som har bäst chans att klara sig? Att rädda någons liv för med sig ett ansvar, men hur långt går det egentligen? Är det värt att riskera sitt eget liv för?
Det är i just dessa dilemman som berättelsen blir intressant igen. När tillvaron ställs på sin spets lär vi känna sidor av oss själva vi kanske aldrig fått tillgång till annars.
Precis som de flesta goda skräckromaner handlar Färjan inte om monster, utan om människor.
