Sebastian Lönnlöv tänkte bli sjuksköterska, han ville jobba med människor och rädda liv, men redan under första praktikperioden inom omsorgen insåg han att han inte skulle orka med det.
Han fortsatte istället med studierna i litteraturvetenskap och arbetade extra som vårdbiträde på ett stort demensboende.
Under nio månader var han sedan timvikarie på olika avdelningar och den erfarenheten har nu resulterat i boken Varje dag är en vårdskandal.
Det är en vårdkrävande och oberäknelig grupp det rör sig om som behöver hjälp med det mesta – hygien, kläder, mat och Lönnlöv upplever att dagarna går åt till att hålla koll på allt och alla.
Många är ilskna och aggressiva, de slår omkring sig, bits och knuffas och trots ansträngningar från personalens sida blir det ofta fel. Tristessen är närmast total och depressioner och övermedicinering är vanligt. På boendet tillfredsställs bara de mest basala behoven.
Det handlar om plikter och arbetsrutiner som aldrig tar slut, om de gamlas hjälplöshet och ångest och känslan av att aldrig räcka till på jobbet. Men också om integritetskränkande behandling och en vård som mest liknar förvaring – långt från företagets utfästelser vid upphandlingen om att de boende ska ha inflytande och ”äga sin livssituation”.
Avtalet lovade ”kunderna” en annan värld – de skulle få odla, spela kubb, plocka svamp, åka på utflykter, baka med mera. Men verkligheten ser annorlunda ut – här kommer de aldrig någonsin ut. Omvärlden når heller aldrig in hit.
Även kontinuitet anser företaget vara viktigt, men i själva verket är omsättningen på personal stor. Okvalificerade timvikarier hoppar hela tiden in för att rädda verksamheten tillfälligt.
Många misstag sker på grund av bristande tid och kunskaper och regelboken följs inte alltid, men den tysta överenskommelsen mellan de anställda är att inte rapportera.
Sebastian Lönnlöv medger att han ibland inte hade ork att uppbåda vänlighet eller tålamod och han kan inte sluta tänka på det han gjort eller inte gjort.
Med sin bok vill Lönnlöv uppmärksamma de äldres situation och villkor, han hävdar att vi pratar alldeles för lite om dem, samhället låter dem falla i glömska. De är aldrig prioriterade, mycket därför att de har svårt att föra sin egen talan och det sällan är någon annan som gör det åt dem.
Men nu när Lönnlöv med engagemang och frispråkighet tecknar en övertygande och samtidigt beklämmande bild av hur det ser ut på våra demensboende hoppas jag frågorna kan komma upp på bordet.
