Det var en helt vanlig dag på melloturné och jag trampade iväg på en långpromenad för att ta del av Jämtlands fantastiska natur. Urskogen, snödrivorna. Kanske morsa på Storsjöodjuret, tjingsa på någon av alla de kanadensiska friskusar som bor på hotellet och som uppenbarligen tillhör något vintersportlag, oklart vilket. Bob? Nja, de ser inte så snabba ut. Backhoppning? Finns det ens?
Jag gick och gick från Körfältets centrum i tiogradigt solsken, passerade däckverkstäder, djursjukhus och rondeller och hamnade efter trekvart vid ett köpcentrum med både hemelektronikkedjor och matbutiker som säljer sportstrumpor i tiopack. Inget Storsjöodjur, inte ens en Storsjö, det kändes mest som Hisingen och söndagssvängen till Backaplan.
Det var en helt vanlig dag på melloturnén där eftermiddagen gick åt till att svära över norska skidframgångar och ryck i mördarbackar av helt fel åkare och ytterligare en promenad ut i tomma intet och tillbaka igen.
Det var en helt vanlig dag på melloturnén men sen så kom Kristin Amparo och gjorde allt till en i allra högsta grad ovanlig kväll på melloturné. Ovanlig såtillvida att vi äntligen fick en artist som på pappret kunde tilltala alla. Mamma och pappa, till och med mormor som älskar kvinnor som sjunger starka ballader. Truliga tonåringar som minns sommarens monsterhit Din soldat där Amparo sjunger refrängen, stekarkidsen som vevat näven till John de Sohns Dance our tears away, också den med Kristin på refrängen. Och inte nog med det: alla hipsters, avmätta musikjournalister, förståsigpåare och Pitchfork-konnässörer fick sitt.
Kristin är ju del av Femtastic-kooperativet som ligger bakom så mycket het hiphop att de nästan brinner upp. Kort sagt: Kristin Amparo är PRECIS det Melodifestivalen behöver och det är egentligen enda exemplet i år på att de som valt låtar och artister tittat utanför den egna lilla lådan. För på samma gång som Andreas Weise och Johnson och den märkligt exotiserande sameskissen med Jon Henrik Fjällgren känns 100 procent väntade i mellosammanhang så gör Kristin Amparo det inte. Det tackar vi för.
Men så plötsligt där i krokarna runt 21.30 och jojksnubben redan knipit sin väntade finalplats så blev det en helt vanlig dag på melloturnén igen: Kristin Amparo gick inte till final, 16-åriga Isas Taylor Swift-pop gjorde det istället (grattis!) och Björkman och gänget fick återigen vatten på sin kvarn att de väljer låtar och artister som folket vill rösta vidare.
Nu tror jag i och för sig att Kristin Amparos låt vinner på att spelas några gånger och att hon har goda chanser att ta sig till final ändå, men om vi blickar framåt så lär det inte bli lättare att locka hennes typ av artist till Melodifestivalen. Det är väl helt enkelt inte det vi vill.
Andreas Johnson sist? Det är inte utan att man tycker lite synd som snubben som i snart 20 år har jagat efter uppföljaren till Glorious. Han var inte ens nära denna gång …
