Ester Henning växte upp i Mora, inte långt från Anders Zorns gård, vilket enligt Anna Jörgensdotter kom att prägla den unga Esters kamp för att bli erkänd som konstnär.
För Jörgensdotters senaste roman, Drömmen om Ester, kretsar mycket kring detta. Att bli erkänd. Att få världen att se dig med samma ögon som du ser dig själv. Men det är också en roman om maktlöshet, om att förlora kontrollen över sitt eget liv och jämt och ständigt vara utelämnad åt andra.
Att skriva romaner om verkliga personer är inte det lättaste och Drömmen om Ester är ingen biografi och bör inte tolkas som en sådan heller. Därmed inte sagt att mycket av det som beskrivs inte har hänt. Jörgensdotter har gjort sin research noga, alla de avgörande händelserna i Esters liv finns med.
Men Jörgensdotter har också lyft berättelsen till en friare nivå. Inte så mycket genom att lägga tankar och åsikter på Ester, utan mer genom att hålla sig öppen för tolkningar och ana sig till tendenser. Och vad som är sant eller inte är i slutändan ganska ointressant.
Läsaren får följa Ester genom i stort sett hela hennes liv, från uppväxten i Mora till tiden på konstskolan i Stockholm och de första trevande framgångarna som konstnär. Men fokus ligger förstås på alla de år som Ester tillbringade på olika sjukhus. Diagnostiserad med schizofreni, eller dementia praecox som det kallades då, flyttas hon runt mellan olika vårdinstitutioner, bland annat befinner hon sig Beckomberga samtidigt som Sigrid Hjertén.
Att det skulle uppstå spänningar mellan de två konstnärinnorna är inte alls omöjligt att tänka sig och Ester målar nidbilder av Sigrid med rovdjursgrin och grönt hår.
Genom allt fortsätter Ester att framhärda att hon är konstnär, en stor konstnär till och med, den största. De flesta tror henne inte, men då och då dyker någon upp som verkligen ser och uppmuntrar Esters skapande och ger henne möjlighet att fortsätta.
Som vanligt i Anna Jörgensdotters romaner är språket halva grejen. Även då det inte händer så mycket i själva handlingen händer det saker i språket. Det är poetiskt och oförutsägbart och hittar ständigt nya sätt att gestalta på. Även Jörgensdotter målar färgstarka bilder men med ord i stället för med pensel och hon lyckas få till en livfull beskrivning av Esters konst.
Men det finns också något outtalat bakom romanen. En känsla av att Ester Henning kanske trots allt hade rätt. Hon var en stor konstnär men omständigheterna gjorde det omöjligt för henne att nå sin fulla potential. Som läsare kan jag inte låta bli att undra hur många andra kreativa kvinnor som gått samma orättvisa öde till mötes.
