Som en skogstjärn är Maria Miesenbergers konst. Under den mörka stillsamma ytan pågår det ett liv som inte syns, men ändå är där. Silhuetter och stiliserade figurer uttrycker något bekant och främmande på en gång. Det otillgängliga kryper in under huden och blir till bilder ur det egna känslobiblioteket.
Maria Miesenberger är född i Svalöv, men arbetar och bor i Stockholm. Hon är en av Sveriges mest uppmärksammade konstnärer och under sommaren är hon aktuell i Varberg med den pågående utställningen i Hamnmagasinet samt med en utsmyckning i Engelska parken.
Utställningen innehåller fotografier, skulpturer samt textiltavlor som allt länkas samman med sköra trådar. Allt hänger ihop, även om det inte är helt uppenbart vid första anblicken.
I utställningshallens högra del hänger de första verken. Miesenbergers sex självporträtt med blottade strupar där ansiktet bara kan anas bakom den uppsträckta hakan inviger betraktaren i en känsla av sluten utsatthet. Vad döljer sig under ytan?
Miesenberger slog igenom 1993 med sin fotosvit ”Sverige/Sweden” där hon hade reducerat den mänskliga närvaron till skuggfigurer. Det är bilder från faderns fotoalbum där hon först målat över familjemedlemmarna med svart tusch och därefter fotograferat på nytt och förstorat bilderna så att miljöerna med de svarta figurerna blir suddiga. I detta disiga landskap med mörka undertoner uppstår en distansering som öppnar möjligheten för betraktaren att själv fylla i tomrummet. Barnet i sängen eller familjen i parken kan vara några som bär på en mörk hemlighet, eller rent av personer ur den egna familjen. Från ”Sverige/Sweden” löper tråden ut i rummet. Skulpturen ”En halv ängel” i svartpatinerad brons skulle kunna vara en av figurerna från bildsviten som smitit ut och sträcker ut sina stela leder. Ansiktsdraget är utsuddat och uttrycket inåtvänt.
Det avskalade och avpersonifierade draget återfinns i de tre skulpturerna ”Hide & Seek” som är gjutna i aluminium. De kryper och krälar och vänder ryggen mot åskådaren och är så upptagna med sina göromål att de inte tar notis om mänsklig närvaro.
Utställningen sys ihop med silkestråd och pärlor, som i de fyra ”Quintuplets” vilka består av vackert broderad bläckfiskliknande varelser som vilar oåtkomligt i glasmontrar, eller som i ”Framed Scouringpads” där de roliga och livskraftiga väggbonaderna består av skurlappar sammanfogade med silkestråd.
Maria Miesenbergers konst rör sig i en värld som pendlar mellan närhet och avstånd och skapar känslor som kryper in under huden på betraktaren. Utställningen ligger på en hög konstnärlig nivå och är estetiskt tilltalande, men de dolda hemligheterna är ibland så undanglidande att de är svåra att greppa. I fotografierna är det gåtfulla närvarande och påträngande, men i textiltavlorna är spåren av något som mystiskt rör sig under ytan så övertäckta att de är obefintliga.
Maria Miesenberger
Hamnmagasinet, Varberg (till och med 28 augusti)
