Det blir uppenbart för mig att det jag ser vid första anblicken inte alls är det jag tror att jag ser.
Tydliga mönster blir abstrakta bilder med olika lager. Vildsinta färgfält blir välbekanta vandringar i grönska där ljusa ingångar leder åskådaren vidare in i konstnärens värld. Och ändå. All tolkning ligger hos betraktaren.
De skånska konstnärerna Martin Svansjö, Höör, och Carl Fredrik Dahl, Malmö, ställer ut på Galleri J i Falkenberg fram till mitten av december.
I två av tavlorna har Dahl och Svansjö samarbetat. Samarbeta är kanske inte rätta ordet. Det är snarare två uttryck och viljor som trängs på samma duk. Den ena vill dra raka linjer och lägga slöjor och den andra jobba med organiska former och öppningar.
Resultatet blir kompromisser utan vinst. Arbetssättet är intressant som experiment, men resultatet kaotiskt och förvånansvärt ytligt. Nä, då är deras egna verk betydligt mer komplexa och själfulla.
Martin Svansjö arbetar med lager på lager. ”I hus på vita vågor” döljs interiören av ljus färg där bakgrunden synliggörs genom sparade fyrkantiga gluggar och genom reliefer av dörrar och karmar. Genom att ”titta in” upptäcker vi ett dolt rum. Och ändå inte.
”Bröllopsklockor ringa” är en stiliserad bild av en kyrkklocka med krackelerad yta täckt och sträckt med nät. Fokus går från motivet till ytan. Svansjö är utbildad arkitekt och det förvånar mig inte.
Det finns en grafisk linjeverkan och en noggrannhet i flera av målningarna som är viktig om man ska göra ritningar till byggnadsverk och landskap. Därför är det spännande att Svansjö lyckas skapa mystik med stramhet. Han vill att vi ska upptäcka nya dimensioner i bilden och hos oss själva.
Carl Fredrik Dahl låter färgen skapa rum som ofta bär namn från naturen och tidens gång. Tavlorna i stort format fångar in och håller kvar blicken. Konsten är vid första åsynen spretig och abstrakt, men så är det inte.
Kulörerna är till stor del hämtade från jordens nyanser, med balanserande inslag av rosa, grönt och lite gult. Med vitt och svart lägger han linjer i cirklar som ramar in färgen och stoppar ögat från att vandra ut från ramen.
I ”Efter våren” ligger en ljus central öppning mitt i tavlan. En grotta? En öppning från dungen till en bakomliggande äng? En okänd plats att upptäcka? Betraktat på det viset blir Dahls måleri nästan gestaltande.
Så kanske han inte alls har tänkt, men tolkningen ligger som bekant hos den som tittar.
Det finns mycket att upptäcka utanför det omedelbart uppenbara. Det blir en spännande resa i min egen föreställningsvärld. Vad säger tolkning av det jag ser om mig själv?
