En "lagom" visafton i Varberg

Societetsparken har förvånansvärt lite folk i sig, men det är nästan fullt på sittplatserna. Cirka en meter mellan varje sällskap. Sådär lagom svenskt nära varandra.

Amanda Bergman är först ut i kväll och jag hoppas publiken kommer uppskatta hennes begåvning. Mitt fördomsfulla tänk gör mig orolig över att åskådarna kanske inte kommer förstå hennes musik.

Från början från Dalarna och flertal olika soloprojekt, men mest kanske Amanda Bergman är känd från bandet Amason. Under tiden som Amason hyllades i många hem, skrev Amanda på sitt första fullängdsalbum som soloartist och i februari släpptes "Docks".

Bandet stiger in på scen. Sist ut Amanda, med sitt leende under lugg. Hon ser ut att vara bekväm på scen redan från första ton.

Efter första låten tackar Amanda och börjar på ny låt. Applåderna där emellan är ganska mesiga.

”Sirens” börjar. ”Sirens”, en fint stillsam och drömsk låt.

De flesta låtar vill jag våga kalla ballader och de smälter nästan ihop. Jag gillar att gungas med i de stilla vågorna som Amanda skapar.

Men precis som jag kände innan spelningen, så är det inte riktigt Amandas typiska publik och nog inte den som passar henne bäst, i alla fall inte en majoritet av den.

Jag tycker inte att hon får den uppskattning som hon borde få. Men hon verkar inte bry sig. Hon ser sådär härligt ”obrydd” ut. (Ja, det ordet existerar).

Till sista låten sätter sig Amanda vid pianot. ”Falcons”, den nog mest spelade låten i publikens öron, tonar ut.

Sedan ger publiken en ihållande, men mesig applåd, och Amanda och gänget bugar och går ut.

Nu är det betydligt mer folk i parken. Solen har gått ner bakom träden och Societén. Jack Vreeswijk är andra och sista akten ikväll.

Trubadursonen till trubaduren med stort T, Cornelis Vreeswijk. Med sig på scen har han bröderna Mark och Love Tholin.

"Hörrni, jag heter Jack. Jag tänkte presentera bandet i början istället för i slutet", säger han på sin breda och släpiga stockholmska. Han har redan pratat mer än vad Amanda sa under hela sin spelning.

Jack är lurig och kan charma en publik. Förstår nu att människorna jag står bredvid är mer Jacks publik än Amandas.

Det är akustiskt och det är lagom högt. Inte mycket bas, vilket man hörde att var och varannan ogillade på Amandas spelning. ”Oj vad mycket bas”.

Låten ”Jag och Bosse Lidén” känns igen och sjungs med i av var och varannan människa.

Mellan varje låt och innan varje ny historia berättas så säger han ”ska bara ta en sipp” och shottar snabbt vatten ur sin plastflaska.

Han pratar om sin far som "min gamla släkting" och är en riktig berättare, precis som sin ”gamla släkting”.

"Jag tänkte faktiskt spela en Taube-låt", säger han härnäst och drar igång ”Sjuttonde balladen”.

I vissa parti låter det som Cornelis när jag tittar bort, men han har ändå sin egna pipa, den där Jack.

Folks vader och fötter gungar lite lätt. Lagom.

Den folkkära "Somliga går med trasiga skor" blandas med applåder och tjut från publiken. Fortfarande i lagom mängd.

"Jag tänkte att vi skulle göra nå't ihop. Vet dock inte hur mycket ni gillar allsång, men det här är en sådan där skön låt att avsluta med”.

”I natt jag drömde något som” känns såklart igen och alla sjunger med, väldigt lågt, men ändå, alla sjunger med och vajar försiktigt på gumpen.

Sådär lagom.

Tack Amanda och Jack för en fin visafton: Med vänliga hälsningar publiken Lagom.

Annie Turesson