Vid det laget hade han släppt tre album varav ”Spectrum”, den första, sägs vara epok-görande inom jazzfusion.
Cobham är en baddare på trummor och plattorna är en mix av låtar och nakna trumsolon. Inte helt njutbart rakt igenom men häftigt och omöjligt att avvisa för en originalitets- och beattörstande 18-åring.
Konserten infriade förväntningarna med råge och Cobham skymtade frenetiskt trummande bakom ett genomskinligt set.
En av låtarna från första albumet har alltid stuckit ut extra. Det händer något magiskt varje gång.
En enorm energikick drabbar mig redan när den malande basgången går i gång och fortsätter sedan likadant genom hela låten.
För några år sedan var jag på jazzfestival i Linköping med några kompisar. LaGayla Frazier hade med sig ett dreamteam som valt att värma upp med just den låten. Stackars Marita i mitten fick utstå ett unisont vrål i båda öronen från två lyckliga före detta pojkar: ”Stratus”!
Den inleds orytmiskt och flummigt med elektroniska effekter av sin tid, övergår i trumsolo, tystnad, stegrande virvel och sedan den där basgången…
Melodin är skäligen enkel men funkigt effektfull och framförs bland annat på synt och elgitarr som sedan levererar ett närmast minimalistiskt och ganska nermixat solo uppbackat av elpiano och ett energiskt trumkomp.
Jag vet. Ljudbilden är inte helt up to date, soundet nog värt att sampla, arrange-manget hade nog inte gjorts så här i dag men beatet och markeringarna är himmelskt sköna.
I höstas spelade Cobham på Nefertiti i Göteborg. Efter moget övervägande bestämde jag mig för att det fick räcka med konserten för 36 år sedan. Men rör inte min Spectrumskiva!
