Det är inte helt lätt att i Hallands Nyheters digitala arkiv, från 1993 och framåt, ta reda på hur många texter som varbergsbon Björn Gunnarsson har skrivit. Men ser man till bara litteratur och teaterrecensioner så handlar det om flera hundra.
En av de första som dyker upp är Arnold Weskers pjäs ''Brev till en dotter'' spelad i Varberg i april 1996 av Viveka Seldahl, till pianoackompanjemang av Berndt Egerbladh.
Oroad över utvecklingen i media
Senaste texten är från februari i år och är en recension av Teater Hallands "Stolthet och fördom", som Björn Gunnarsson tyckte var "underhållande och intresseväckande mångsidig", med "fysiskt spexiga insatser", metaironi och utomordentligt skådespeleri.
– Tyvärr har den professionella kulturkritiken i dagstidningarna tagit mycket stryk i och med mediebranschens allmänna kris, så jag ser mörkt på framtiden. Kanske kommer sociala medier och bloggar att ersätta, men där är det förstås också en fråga om att kunna försörja sig på sitt skrivande, säger Björn Gunnarsson i ett pressmeddelande.
Nu får den halländske frilansaren alltså Region Hallands kulturpris på 75 000 kronor för att han "genom sin kunniga, orädda och självständiga kritiska gärning spänner långa och utmanande bågar mellan verket, historien och samhället. Så ökar insikten och perspektiven hos publik och artist".
Första recensenten att prisas
De senaste tre åren har Kerstin Paradis Gustafsson (2017, textilkonstnär/ullspecialist), Simon Crawford-Phillips (2018, pianosolist/dirigent) och Nathalie Ruiz (2019, dansare/koreograf) fått priset. Björn Gunnarsson är den första kulturkritiker som belönas.
Halland har som första region gjort konst- och kulturkritik till ett eget område i nya kulturplanen.
– Konst- och kulturkritik är en viktig del i ett demokratiskt samhälle och vi vill arbeta för att den ska utvecklas och fördjupas. Därför är jag särskilt glad att få dela ut priset till Björn Gunnarsson, säger Lovisa Aldrin (L), ordförande för driftnämnden Kultur och skola.
Han växte upp i Kungsbacka
I pressmeddelandet berättar Björn Gunnarsson om uppväxten i ett litteraturintresserat hem i Kungsbacka, där arbetarförfattare som Moberg, Martinson och Gorkij diskuterades.
Som 13-åring fastnade Björn för Albert Olssons romantrilogi om skattbonden Tore Gudmarsson i Haverdal på 1600-talet, men han läste även mycket om växter, fåglar och astronomi.
På Göteborgs universitet studerade Gunnarsson litteraturvetenskap, ekonomisk historia, arkeologi och idéhistoria och började skriva recensioner. Sedan dess har han medverkat i bland annat GP, Helsingborgs Dagblad/Sydsvenskan, Sundsvalls Tidning och Sveriges Radio.
Recensenrar mest litteraturm teater och dans
Björns specialområden är litteratur och scenkonst, men han skriver även om annat.
– Varje genre har sina speciella förutsättningar. Viktigast för en kritiker är blicken, att kunna se hela verket på många olika plan. Störst krav ställer nyskapande scenkonst, ofta gränsöverskridande mellan dans, tal, performance och så vidare, där gamla sanningar och vaneseenden utmanas, säger han i ett pressmeddelande.
62-åringen som har bott i Varberg sedan 1985 tycker att det Halländska kulturlivet har ryckt upp sig och nämner Teater Hallands utveckling, Rum för dans i Falkenberg och frigruppen Teater Albatross i Tokalynga/Gunnarp som exempel.
Alla inställda kulturevenemang har förstås påverkat även Hallands enda frilanskritiker på heltid.
– Inför 2021 hoppas jag på en snabb och tillförlitlig massvaccinationskampanj i hela Sverige, så att den mardröm vi levt i 2020 äntligen kan upphöra. Inte minst för kulturarbetarnas skull, säger Björn.
FAKTA: Kulturkritikens identitetskris
• 2003 skrev Björn Gunnarsson i Hallands Nyheter om ”Kulturkritikens identitetskris” och den texten är värd att återpublicera i samband med att han får Region Hallands kulturpris för just sin gärning som kulturkritiker.
”Det händer, tråkigt nog, inte särskilt ofta att folk hör av sig med synpunkter på vad jag skriver i denna spalt och på angränsande sidor. Men i förra veckan tog det hus.
Min anmälan av Varbergs scenkonsts ”Macbeth” ansågs svår. En upprörd herre på telefon menade att han inte begrep ett skvatt.
Okej, det jag skrev var inte lättsamt. Å andra sidan är inte heller commediaprojektets föreställningar så lättsamma som man kan förledas att tro. Det är inte "skrattfester", som en recensent i en regionalt närboende tidning hävdade.
Saken är betydligt allvarligare än så, och kräver begrundan och teaterhistorisk härledning. Därför vågade jag mig på att skriva en kritisk essä i stället för en renodlad recension.
Det kändes som om jag famlade efter något, som inte lät sig uttryckas med vanlig recensentprosa. Men ordet essä betyder ju just "försök". Kanske blev texten svår därför att jag själv inte riktigt visste vad jag for efter.
Teater Hallands experiment är något av det märkvärdigaste jag sett på svenska scener, och jag blir inte klok på vad det är man håller på med. Så begåvat, så otroligt originellt, så modigt, och ändå är det något som fattas.
Det finns en besvärande tomhet under flabben, minerna, mimen och gesterna. Lasse Beischer är ett komiskt geni av den sort som det bara föds ett av i varje generation, men vad har han och regissören Stefan Ridell egentligen för estetik?
Kritik värd namnet är en genre som sitter illa till i dagens medieklimat, det vittnar ett antal pågående, mer eller mindre hätska debatter i storstadspressen om. Det finns inte utrymme för analys, alltmera formas även artiklar om de traditionella konstarterna efter nöjesbranschens marknadsföringsschabloner och poängsättningssystem.
1 000 tecken om Torgny Lindgrens senaste, och sätt ut betyg. Bra eller dåligt, kul eller tråkigt. Var för fan kortfattad och skriv så "folk" begriper.
Så här då, ungefär: Har du sett ”Hamlet – om vi hinner” och tyckte den var festlig så är ”Macbeth – alla dör på slutet” samma fast sämre. Betyg tre på en femgradig skala. Punkt slut, alla nöjda?
Skulle inte tro det, framför allt lider skribenten själv av svårartad alienation inför att inte få gå på djupet med sin egen upplevelse.
Vilken lyxtillvaro, säger allmänreportern, som aldrig får uttrycka vad han eller hon innerst inne tycker (vinklingar är dock helt okej). Jovisst är det lyx, men de svenska kultursidorna har vunnit sig en särställning genom presshistorien, och den är värd att slåss för.
I synnerhet i dessa tider, när delar av dagspressen urartar till dokusåpafjanterier och personjournalistik. Det är här någonstans man också måste försvara konsten, som inte fördummar utan tvärtom väcker mångsidig eftertanke.
Tänk efter ett tag du också, kära läsare. Ska en kultursida vara ett slags förädlad nyhetssida?
Ska den marknadsföra kulturen, eller ska den lämna utrymme för det avancerat kritiska, den specialiserade fackkunskapen, den djupa begrundan?
BJÖRN GUNNARSSON
