Jazz i Halmstad startade på tisdagskvällen höstens program med Christina Gustafsson Band, vars repertoar delvis kändes som en kvardröjande ljummen fläkt av sommaren. Det var en blandning av samba, jazz och pop i ett förhållandevis lättsmält utförande.
Redan i inledande ”I got the world on a string” tror jag Christina lindade publiken runt sitt finger. Så fortsatte det med omväxlande standards och egna kompositioner från hennes två skivor.
I sköna samban ”My move” inbjöds publiken till allsång, Christina använde scatsång och gitarristerna Max Schultz och Erik Söderlind kompade och solade på akustiska gitarrer med en skön dissonant slinga på ett par ställen.
Före paus höjde man både tempo och volym ett par snäpp i en egen komposition. Vid det laget lite efterlängtat. Den här besättningen sätter inte fulla segel i onödan utan tar det lilla lugna med fantastisk timing och ett lite coolt uttryck präglat av total harmoni.
Vid två tillfällen sjöngs duett med Martin Höper som, utöver att vara en lysande basist, visade sig vara en riktigt bra sångare. Chaplins ”Smile” framfördes helt underbart i en mycket lättfotad sambaversion långt från textens djupa allvar. Det var en feelgoodversion jag inte direkt rekommenderar någon som är nere.
Halmstadbördige Calle Rasmusson på trummor backade upp med ett tryggt och nyanserat komp och ett par sköna solon.
Mitt mest bestående intryck från kvällen, utöver Gustafssons säkra och avspända sång, blir nog ändå de båda lysande gitarristerna.
Omväxlande på akustisk och halvakustisk gitarr, Söderlind med sitt säkra och varierade fingerspel och Schultz med ett mer traditionellt jazzigt och stundtals bluesigare uttryck.
De bägge kommunicerade tätt och visade prov på ett enastående samspel i ett mycket mjukt och behagligt sound.
