Dixieland noveau äntrade festsalens scen klädda i stilenliga strukna byxor och skjortor med hängslen och fluga. En trivsam atmosfär spred sig och anslaget var lagom distanserat från början. Jazz i Halmstad överraskade med jazzens troligen populäraste form i programmet.
Gruppens ledare Ulf Johansson Werre presenterade repertoaren som ”Dixieland här och i dag”, gammalt och nytt. Han fortsatte för övrigt i samma anda med musikertugg av bästa märke mellan låtarna.
Gruppens sättning är nog lite udda för oss ovana dixielandlyssnare. Trummor och bas saknas och i stället kompades man av en mycket stabil Göran Eriksson på banjo och Bosse Juhlin på sousafon (en variant på tuba, ämnad för marschorkester). En förtjänstfullt sparsam uppmickning skapade en intim atmosfär.
Man öppnade med ett par välkända nummer, ”Saint Louis Blues” och ”When your smiling”. Förutsägbart och ospännande kan man tro, men eventuella farhågor kom på skam av det förförande skickliga framförandet. Gruppen är så tajt och solona fantasifulla och tekniskt fullgångna. Samtliga är solister av rang och jag tror Juhlin överraskade många med sina fina sousafonsolon.
I Werres ”Dixie noveau” rörde Klas Lindqvist sig smidigt över stilgränserna i ett av sina förtrollande altsaxsolon och Werre spred lycka i ett av sina infallsrika pianosolon.
Werre bröt av med en Bachkomposition framförd på piano, med vissling som substitut för flöjt och med en jazzig improvisation i mitten. Arne Domnerus hyllades i Werres mycket finstämda ”Alt man drömmer om” på piano och sax.
Efter en bakgrund kring bandets tillkomst på Povel Ramels initiativ 2003, serverades en het ”The shejk of Araby” med ett lysande växelspel mellan blåsarna – jag vill ge Mårten Lundgrens fina trumpetspel ett välförtjänt erkännande.
En fin jazzkväll i en avspänd anda och lysande musikaliska insatser.
