Det är viktigt att få syn på sina mörka sidor, tror Bengt Ohlsson, som regisserat och skrivit manus.
–Alla människor har allt möjligt inom sig. Om man vet var man ska leta i sig själv har man större möjlighet att förstå andra.
I morgon är det premiär. När vi ses är det ett par veckor kvar och pjäsen utvecklas fortfarande.
Det pågår repetitioner på Nya Studion, med tre av pjäsens fyra skådespelarna på scen. Marie Delleskog sitter i sminket, pjäsen kräver lite extra insats där vad gäller hennes rollfigur, kan man säga utan att avslöja för mycket.
Hon spelar Desdemona, hjärnforskare som upptäckt ett sanningsserum som hon passar på att testa under en parmiddag. Nu har hon kört omkull på cykel och skrapat upp ansiktet. Hennes man och de två vännerna har kommit på besök. De andra agerar som om hon låg i sjukhussängen på scenen.
–Tänk om jag ville det. Undermedvetet, säger hennes man spelad av Johan Karlberg.
Han våndas över att han kanske till en procent hade en önskan att Desdemonas perfekta fasad skulle repas.
Pjäsen kretsar kring två par som varit gifta länge och vid ett tillfälle, under inverkan av sanningsserumet säger en av kvinnorna att hon tycker att hon och hennes man vuxit ifrån varandra men att de samtidigt vuxit ihop.
–Den där sortens omöjlighet tycker jag är spännande, säger Bengt Ohlsson.
Föreställningen bygger på hans manus men växer fram ihop med skådespelarna. Uppdraget han fick av dåvarande teaterchefen, Anna Takanen, var att göra en pjäs i process.
–Det är verkligen inte jag, jag vill inte göra saker i grupp. Men det är något med henne, som får en att tänka att ja, just därför kanske jag ska göra det.
Det där som sägs ibland att bara halva pjäsen är skriven när repetitionerna börjar, det stämmer verkligen i det här fallet, tycker han.
–Man testar saker som verkar jätteroliga hemma på kammaren men så kommer man hit och upptäcker att det inte är särskilt kul. Då kan man bara stryka det. Det känns lyxigt.
Så sent som för någon dag sedan kom en av skådespelarna med ett förslag på ett annat slut och Bengt Ohlsson spann vidare på det.
Han har inte bara släppt in skådespelarna i processen utan även publiken. Varje fredag, redan efter en veckas repetitioner, öppnas repetitionerna för mindre publikgrupper såväl inifrån huset som utifrån.
–Det har varit värdefullt att stämma av med publik vad som går fram, vad man begriper, vad som är skönt att man inte begriper, vad som är jobbigt att man inte begriper. Folk säger att den är rolig och något mer. Det är jag nöjd med.
Skådespelarna har inte varit lika förtjusta, för dem har det känts som att visa något halvfärdigt.
–Det kan jag förstå. Men det har varit tydligt att även när vi visat upp något på roliga timmen-nivå så har publiken varit med på det. De ser berättelsen.
Det bästa hos människan, är det hunden?
–Ja, somliga kommer nog till den slutsatsen, men inte alla. I den här föreställningen håller vi på och rycker i vad som är det bästa med människan. Hur mycket sanning är önskvärt? Vad händer om man överdoserar?
Bengt Ohlsson ville ha med en riktig hund på scenen men den idén stöp på ett tidigt stadium för det fanns svårartade allergiproblem på teatern. Men hundtemat finns kvar.
Född: 1963.
Bor: Stockholm.
Författare, dramatiker, krönikör.
Har skrivit: Ett dussintal romaner, bland dem Augustbelönade Gregorius (2004).
Det bästa hos människan
Komedi på Nya Studion, Göteborgs stadsteater.
Skriven och regisserad av Bengt Ohlsson.
I rollerna: Marie Delleskog, Sven-Åke Gustavsson, Carina Boberg och Johan Karlberg.
Premiär 4 december.
