Ett utforskande av en forms möjlighet och en renodling av uttrycket är genomgående drag hos konstnärerna Carina Fogde och Stefan Sprenker som under maj månad ställer ut i Konst- hallen/Hamnmagasinet i Varberg.
Carina Fogde från Tvååker arbetar med starka färger och enkla former. Böljande fält och slingrande vägar bildar formelement och skapar ett expressionistiskt laddat uttryck. Det är en fantastisk spänning i målningen ”Varmt land” där några huskroppar anas i bakgrunden av kullar och dalar i olika röda nyanser.
Ett vanligt motiv hos Fogde är hus och båtar som reducerats ner till sina enklaste former. Utan fönster och dörrar och med endast väggar och ett rest tak ger huskropparna en känsla av slutenhet.
Fogde tar god tid på sig för att skapa sina verk, använder mycket färg, skrapar bort den och målar igen. Ur den processen skapas bilder med tunna avskrapade lager av färg som ytterligare stärker känslan av stillsam inbundenhet.
Den tyske skulptören Stefan Sprenker från Berlin arbetar framför allt i natursten och trä. Ett genomgående drag i Sprenkers verk är kontrasten som uppstår mellan den hårda stenen och det mjuka formerna som han hugger ut och slipar fram.
Sprenker använder sig till fullo av stenens inneboende struktur som i ”Moth” där stenens olika gråa skiftningar tagits fram och får växa från mörka till ljusa nyanser. Jag fastnar för det renodlade och sinnliga uttrycket i ”Tumulus (Nr1)” där den råa matta stenen står i stark motpol till den blanka ytan i tre centralt belägna ellipsformationer.
Såsom hos Carina Fogde återkommer huset som motiv hos Stefan Sprenker. En röd stuga får växa upp ur röd granit, ett annat hus i svart diabas har fått ben och är likt en insekt på väg bort. I ”Black Swedish house” i svart diabas ställs tomrummet efter en huskropp upp som en pendang till den kompakta byggnaden intill. Härligt inbjudande och roliga är också fem trähus på oproportionerligt höga pålar i ek.
Det finns en tilltalande lekfullhet i konstnärens experimenterande med huset som form. Sprenkers fyra väggar och tak förmedlar samma hemlighetsfulla tillslutenhet som Carina Fogdes, men har ändå en inbjudande karaktär.
Det är intressant att följa de båda konstnärernas olikheter, men också att upptäcka likheterna. Det finns en spännande kommunikation mellan väggarnas målningar och golvets skulpturer.
Emellanåt är det som om huskropparna vandrar in och ut mellan de olika konstnärernas världar och det ger hela utställningen ytterligare en dimension värd att ta del av. I vilket hus känner du dig mest hemma?
