Det är inte svårt att förstå varför Halmstadkonstnären Olle Agnells måleri är uppskattat. I hans stillsamma ljussatta ödsligheter finns värme och närhet. Men något nytt är på gång i Agnells konst som fångar min nyfikenhet och det är framförallt en hund och några björkstammar som väcker mitt intresse.
Det är en omfattande samling tavlor som presenteras under oktober månad på Tofta konstgalleri. Utställningen innehåller stoff från resor, hembygd, mänskliga lidanden och den allestädes närvarande naturen. Han är trogen sin gråtonade färgskala, men är inte färglös. Här finns stort och smått, olja och grafik, välbekant och nytt.
Äldsta motivet är från en resa till Algeriet 1946 där resterna av en moské kastar ensliga skuggor över lämnad mark. Byggnadens fragmenterade valv återkommer i ett par surrealistiska målningar med namn från Viktor Rydbergs dikt om grottekvarnen, där hårt utnyttjade trälar ägnar sig åt uppgifter som inte leder till något annat än rikedom åt någon annan.
Olle Agnell arbetar ofta i teman. Under en period avbildade han utifrån fotografier världens konflikter. I tre tavlor från detta ämne skildrar han det mänskliga lidandet som finns i Afrika.
Andra teman är framställningar från barndomens landsbygd med hus, jordbruk, hästar, kor och grisar och inte minst alla fina skildringar av gamla män och kvinnor. Agnell fångar åldrandets grubblande stillhet med en sorgkantad skönhet.
Desto mer fart och fläkt är det i hans lättillgängliga och underbara djur.
Ett hörn i galleriet ägnas helt och hållet åt grisar där humor och värme samspelar. Flera av målningarna skulle kunna vara illustrationer i barnböcker.
I ett verk från sviten ”Tystanden” känns färgerna och ljuset igen. Sorgen efter hustruns död gav upphov till konstnärliga existentiella djupdykningar, men efter det sker något intressant med komposition och ljus.
Bland de nyare motiven finns en serier bilder från Grekland. Mörka ensamma gränder har fått ge vika för karaktärer och miljöer i blekt Medelhavsljus. I målningen ”Ingens hund” passerar en herrelös byracka på stranden. Gränsen mellan hav och strand och djurets tassar suddas ut men ögat som betraktar oss med en flyktig blick är tecknat med skärpa. Det rörliga och förbipasserande har fått större utrymme och ett nytt fokus har lagts på detaljer.
I ”Vårbjörkar” skruvar konstnären in siktet på det nära och omedelbara. Borta är valv, åldringar och charmerande djur, borta är vyer över skog och jordbruk. Kvar finns ljuset men nu strilat mellan svartvita pelare i en den lila ton som förebådar vårens ankomst. Det finns hopp i dessa enkla björkstammar. För även när vintern hänger sin mörka kappa över våra axlar finns det en ljusare tid i antågande.
