Jag hoppas att de kommer få mig att sluta frysa.
Framme vid scenen, som är mot havet, ser jag hur många vindskydd och temporära tak som har fixats för ikväll. Hela innergården får en festivalkänsla med tält, öldrickande och socialglada gäster.
Jag ställer mig under hustaket och känner blåsten lura i ryggen. På scen lyser blåa och lilla strålkastare. Det är mycket folk som har tagit sig hit ikväll, så många att det är trångt vart man än ställer sig.
I december 2012 startades bandet Amason. I januari 2013 släppte de sin första singel Margins och sedan dess har de varit på allas läppar (och i allas öron). Tidigare i år släpptes första albumet kallat Sky City som hyllats av många.
Medlemmarna kommer alla från något tidigare band eller soloprojekt. Alla är de så olika på något sätt, men tillsammans utgör de ett av de finaste musikkollektiv som har tillverkats.
Publiken jublar när de stiger in på scen. Amanda tittar blygt, nästan mystiskt under sin lockiga lugg och håller en röd tamburin i handen. Hon bär upp bandet med sin otroligt varma och mogna röst. Sen har vi bröderna Pontus Winnberg och Petter Winnberg, Gustav Ejstes och Nils Törnqvist.
Det lyser ett guldigt sken rakt på dem och det är som att solen går ner i horisonten, lyser på dem och säger god natt genom Amason. Lite så tycker jag alla Amasons låtar är, som god natt-visor. De har någon sagolik och barnvänlig ande över sig. Bandet kör varannan låt på svenska, varannan på engelska. Det är något unikt med det. Deras variation gör att jag inte kan sätta in dem i någon speciell genre eller fack. De är allt möjligt.
När de snabba trummorna drar igång nästa låt, Älgen, börjar publiken komma igång. Varenda en känner igen den och kropparna kan inte stå still.
På grund av Amandas kärlek till djur har några av låtarna fått fina titlar så som till exempel Älgen. På scen pyntas det med bland annat en uppstoppad grävling.
Den fina Velodrom lägger sig som en trygg filt om ens axlar. Ännu en gång får jag känslan utav barnvisor. Fågelkvitter hörs ut genom högtalarna och alla gungar till den mystiska och sagolika sången.
Nästa låt de kör är covern I wanna know what love is med Foreigner och alla sjunger med. Amandas hesa röst gör sig perfekt här.Allsång och händer i luften gör oss alla i publiken till en enda stor familj. Det är Amasons förtjänst. De skapar en familjekänsla och jag vill bli adopterad.
Mellan covern och nästa låt spelas Twin Peaks-soundtracket. Som ett löjligt stort fan till den bästa serien någonsin blir jag såklart lyrisk upp över öronen.
Kelly spelas härnäst. Låten har gått varm på radio och så gott som alla kan den. Ingen står still. Något jag aldrig har tänkt på tidigare är ett rysligt bra dansbeat hela låten igenom. Det är nu jag förstår att Amason ska upplevas på detta vis. Jag har sett dem tidigare på festival. Men det är såhär nära man ska vara för att på riktigt ryckas med. Kelly går från en trevlig radiolåt till att vara självklar att spela på klubben.
Nya låtar presenteras. De är sorgliga men fina.
Den efterlängtade Went to war börjar och Amanda sätter sig vid pianot. Petter Winnberg’s mjuka röst tar andra versen. Publiken sjunger med. Ett långt psykedeliskt och stökigt outro avslutar låten.
Ett otroligt musikaliskt band byter instrument med varandra i var och varannan sång och turas om att sjunga låtarna.
Som avslutningslåt spelas Ålen. En favorit i mitt hjärta. En sorglig god natt-visa även den.
Det blir åter igen allsång och Amanda visslar oss till avslut.
De tackar, bockar och smyger ut.
Regnet ligger i luften och jag åker hem med ett lugn i kroppen. Trygghetskänslan från vår familj Amason har satt sig i hela mig och jag kommer somna gott i natt känner jag. Tack för god natt-visan Amason. Jag fryser inte längre.
