Teaterrecension
123 Schtunk
Ett drömspel
av August Strindberg
Medverkande: Josefine Andersson, Lasse Beischer, Dick Karlsson
Nöjesparken, Varberg 12 juli
Spelas till och med 30 juli
När 123 Schtunk tar klassiker under hårdhänt behandling brukar ofrivilligt komiska eller högst frivilligt pretentiösa partier i originalen lyftas fram. Självklart blir det mycket skämt om dörren med fyrväpplingen när det är Strindbergs "Ett drömspel" som står på repertoaren. Hemmasnickrad av Dick Karlsson med material från ByggMax. Eller var det från finska konkurrenten?
Men sänkhoven är helt borta, detta strindbergskt stockholmska fenomen till symbolism, som är rätt obegripligt för den som aldrig varit utanför Operan, vid Strömmen. Borta är också hela partiet med Karantänsmästaren, en oväntad strykning med tanke på att Lasse Beischer brukar excellera i att driva med auktoritära typer.
Självklart har Josefine Andersson en mycket framträdande plats på scenen som Indras dotter, huvudrollen i hela spelet. Den bär hon med bravur, men också en feminisering av Magistern: barsk med linjalen i högsta hugg som maktinstrument. Fingalsgrottan är också struken, kanske blir Drömspelet här för melankoliskt för att göra clowncommedia av.
Men det finns en hel del satiriska ljusglimtar. Som dialogen mellan Fadren och Modren, där Modrens replik ”Hu, detta Lifvet!” rytmiseras till vit rapmusik. Eller när utropet Till advokaten blir till en kuplett som från en svensk 1930-talsrevy.
Över huvud taget är sånginslagen i Drömspelsföreställningen påtagligt dansanta, koreografen My Josefsson har lättat upp ensemblens ibland lite väl tunga fötter på ett mycket positivt sätt. Detta är föreställningens stora behållning, mera showkänsla skadar aldrig, och när det också blir zumbadans i Fagervik och en riktig Sällskapsresantripp i Medelhavsavsnittet lyfter hela Schtunkkonceptet till riktigt hög underhållningnivå.
Faktum är att en del av musikinslagen blir just en sådan ögonöppnare av det för en nutida betraktare löjligt pretentiösa i Strindbergs stil. "Ett Drömspel" låter ju faktiskt ibland som en svensk pilsnerfilm. Advokatens och Agnes äktenskapshelvete verkar bli till en ganska så privat uppgörelse mellan Beischer och Andersson.
Melankolin är som sagt bortrationaliserad till förmån för det farsartade (mera än commediaartade) men återkommer i en vemodig slutsång som gör ett vackert klingande tema av pjäsens berömda omkväde: Det är synd om människorna. Som tur är, är det inte synd om Schtunks publik, som får mängder av värmande skratt trots den kylslagna julikvällen.
