Sedan mitten av november har Gardell turnerat med showen ”Stand up”. I lördags kväll var han i Halmstad efter att han genomfört en föreställning på eftermiddagen i Helsingborg. Hur orkar han? Det är som han drivs av en glöd som skickar ut gnistor till en slumrande befolkning. ”Vakna – se er omkring”. ”Hör vad jag har att berätta”. Och vi lyssnar. Han får oss att skratta, sjunga och skoja med honom och trots att han förolämpar oss är vi med på noterna. Och just när vi är mitt upp i ett gapskratt stannar Gardell upp och får oss att hålla andan och lyssna till ord med poetisk lyskraft om tiden som gått.
Han lovar i början av sin show att det mesta kommer att vara nytt: ” Det finns ett gammalt nummer och det är jag” och på den vägen är det. Gardell fyller 50 nästa år och många av skämten kretsar runt att bli äldre. Igenkännande skrattar vi åt bilderna av att man som medelålders tycker att man fortfarande är ”hot” när man dansar disco, medan den yngre generationen betraktar krumbukterna med skräck i blicken.
En ung människa i publiken får genom Jonas Gardell berättat för sig om att en fax var dåtidens sms, en personsökare är som en mobiltelefon som man inte kan svara i och att bristen på telefonkiosker gör att vi inte längre ser Stålmannen.
Jonas Gardell är framförallt politiskt vass och orädd. Med boken och tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” har han gett upprättelse åt alla dem som blev offer i den första vågen av aidsfall. Sverigedemokraterna får också sin släng av sleven. Deras syn på familjepolitik och problemlösning bryter Gardell ner till smulor. Erik Almqvist uppmanar han att ta två Alvedon, som vi vanliga gör när vi mår dåligt, i stället för att ta till järnrör.
Efter ett brandtal för mångfalden avslutar han ”Stand up” med knuten näve. Publiken reser sig och applåderar under jubel. Han är en fantastisk scenkonstnär som med stort mod höjer sin röst för de utsatta i samhället. Jonas Gardell är en skicklig agitator och retoriker med förmåga att förändra världen.
