Efter Norrbotten Big Band och Phil Woods präglades Jazz i Halmstads program på tisdagskvällen åter av bebop. Gästande Contemporary Bebop Quintet bildades som Christer Boustedt Quintet 1978 och fortsatte som CBQ efter ledarens för tidiga död 1986.
Man behöll alltså initialerna och framför allt beboptraditionen. Samtliga medlemmar har också en diger meritlista av samarbete med andra prominenta jazzmusiker.
”Kan det verkligen va' nåt, det där bebopadodliat” tror jag Sven Klang (Anders Granström) sa till altsaxofonisten Lasse (Boustedt) i filmen. Och det kunde det faktiskt, för det är ”still kicking” även om dagens breda utbud decimerat lyssnarkretsen.
Konserten rivstartade med ”Cheryl” av Charlie Parker, en uptempoblues som inte är någon nådig uppvärmare. Låtvalet var sedan välgörande varierat under kvällen, men konsekvent i beboptraditionen.
Musikerna bjöd också på ett par egna kompositioner. Bosse Broberg hade skrivit ”Booze blues”, full av vemod och troligen ett stadium då det är dags att ställa undan flaskan och gå och lägga sig. Brobergs trumpet är blixtrande vital och ibland så stark att man är tacksam att han missar mikrofonen. Hans solo i Monks ”Well, you needn’t” var härligt busigt.
Stefan Isaksson på tenorsax hade komponerat ”Lena” i moderat tempo och levererade under kvällen flera mycket njutbara solon, stabilt och känsligt.
Annars var kvällens höjdpunkter enligt min mening de traditionella Monk-numren ”Trinkle, tinkle” och nämnda ”Well, you needn’t”.
Tyvärr måste jag säga att helhetsintrycket drogs ner något av att basisten hade ett mycket introvert spelsätt och inte låg i fas med övriga i rytmsektionen. Andra må anse att det är en stil, men jag tycker bebop gör sig bäst med en tajt rytmsektion. Gilbert Matthews trumspel var dock både varierat och inspirerat och han verkade ha kul kvällen igenom.
I allt en trivsam återblick i bebopens repertoar med några nya nummer.
