De tvåhundra tusen vårdbiträdena och undersköterskorna i den svenska äldreomsorgen utgör Sveriges i särklass största yrkeskår. De utför dessutom en av de absolut viktigaste uppgifterna – vård och omsorg om äldre som inte klarar sin tillvaro på egen hand. Trots detta hör deras yrke till de lågavlönade och deras kompetens kan vara allt mellan gymnasial omvårdnadsutbildning, lång erfarenhet eller ingen utbildning och ingen erfarenhet. Ingen annan verksamhet med så stora krav över så breda fält som sjukvård, omsorg, förhållningssätt, kommunikation, kost och näring, värdegrund och individuellt bemötande värderas så lågt och är omgärdad med så få gemensamma kompetensregler.
Det är ingen överdrift att hävda att svensk äldreomsorg bärs upp av äldre mycket yrkeserfarna kvinnor med många underbetalda år i yrket och med stark känsla för de äldres behov och med en ständig oro över att inte räcka till. In i yrket kommer unga timvikarier, i bästa fall med utbildning men lika ofta utan utbildning och erfarenhet, som efter kort introduktion kan få ta hand om mycket kvalificerade och svåra arbetsuppgifter med multisjuka gamla.
En utredning som i går lämnades till äldreminister Maria Larsson vill ändra på den varierande kunskapsbakgrunden i äldreomsorgen och föreslår rätt och slätt en helt ny yrkesbeteckning – äldreassistent – med en lägsta kompetens för arbete i vård och omsorg av äldre.
Det viktiga i detta förslag är kravet på en riktad utbildning för den som ska arbeta i äldreomsorgen. Det som föreslås är en treårig gymnasieutbildning med inriktning på omsorg och vård eller motsvarande kurser på komvux, eller, för den som redan finns i äldreomsorgen, en möjlighet att få sin kompetens bedömd mot de yrkeskrav som enligt utredningen ska uppfyllas.
Det är utmärkt att vårdpersonal inom äldreomsorgen får sin yrkesuppgift uppvärderad genom utbildning och att den erfarenhet som brukar kallas ”tyst kunskap” tas tillvara och värderas formellt.
Minst lika viktigt är att det arbete som utförs värderas ekonomiskt och blir anständigt betalt. Om äldrevården ska klara att rekrytera de hundra tusentals nya medarbetare som krävs när de stora pensionsavgångarna kommer om några år krävs mer än en ny yrkestitel och honnörsord om hur viktigt arbetet är.
Det ska vara möjligt att leva på den lön en viktig arbetsinsats ger och det ska naturligtvis vara möjligt att arbeta heltid för den som önskar det.
I går kväll diskuterade Varbergs kommunfullmäktige på nytt frågan om heltidstjänster för deltidsanställda som vill gå upp i arbetstid. Jana Nilsson (s) hade motionerat i saken men kommunfullmäktiges majoritet ville annorlunda och ansåg det tillräckligt att uppmana alla styrelser och nämnder att ”inom givna resurser” fortsätta sitt arbete med att erbjuda önskad sysselsättningsgrad till så många som möjligt och att minimera antalet timavlönade till förmån för tillsvidareanställningar.
Det finns en del att göra i det avseendet. I personalförvaltningens senaste kartläggning framgår att av 1580 tillsvidareanställda på deltid som fått frågan om de vill arbeta mer ville 177 ha högre sysselsättningsgrad.
Om kommunen snabbare skulle lyckas erbjuda heltid till de deltidsanställda genom ett fastlagt mål i den riktningen är oklart. Klart är dock att anställningsvillkor som oönskad deltid, timvikariat och pooltjänst med begränsade möjligheter att bestämma sin arbetsplats och arbetstid, medverkar till att göra arbete inom äldreomsorgen mindre attraktivt än det borde kunna vara. Det är olyckligt och onödigt. Arbetsgivarens förmåga att organisera verksamheten påverkar både dem som ska utföra jobbet och dem som är beroende av att det blir utfört. Kvalitet i omsorgen är beroende av den som utför den men också av den som bär ansvaret för hur den blir utförd.
Doris Gunnarsson
ledare
