sch, nej någon annan får prata, säger Ebba Andersson och vänder bort hu-vudet generat.
Det är tre av de ursprungliga medlemmarna i det legendariska Öxabäcks damlag som efter 40 år i pressen ändå tycker att det är lite obehagligt att få uppmärksamhet av medierna. Trots att de är på hemmaplan. Vi träffar dem i deras eget museum där de samlat alla pokaler, tidningsurklipp och foton. Museet ligger dessutom i källaren på den syfabrik där flera av dem jobbade när de startade laget.
Ebba Andersson, Kerstin Johnson och Kerstin Larsson har aldrig kunnat låta bli bollen. Larsson berättar att hon alltid ville vara med killarna och spela boll på rasterna.
- Tjejerna tyckte jag var såå tråkig som aldrig ville leka med dem. Så fort det dök upp en kille med en boll så var jag borta.
Öxabäck beskrivs ofta som "damfotbollens vagga". I mitten av 1960-talet var det egentligen inget ovanligt med damlag lite här och där i byarna i Sverige, men det var Öxabäck som såg till att den första "damallsvenskan" arrangerades 1968.
- Jag ringde till Västergötlands fotbollsförbund och hörde om de kunde hjälpa oss med en serie berättar Larsson. Och de var jättepositiva. Utan den serien hade det kanske inte blivit något av damfotbollen i Sverige.
Då var det ingen som trodde på dem, att det var allvar.
- Men det gjorde vi själva inte heller. Det är synd att vi inte har sparat mer grejer men vi fattade ju aldrig att det skulle bli så stort, säger Johnson och tittar på utställningen.
Men Öxabäck blev det lag som alla pratade om på 70-talet. De vann sju SM-guld, 17 serier och sex cuper. I början vann de överlägset över de andra damlagen. Ibland kanske det inte var så konstigt.
- Jag kommer ihåg en av de första matcherna där motståndarlaget kom in på planen i högklackat. Jag tänkte vad är det här, ska vi spela mot dem? berättar Larsson.
Att försöka ta sig in i en så manlig värld som fotbollen och försöka hävda att man vill spela på riktigt, en riktig allsvenska, lär inte ha varit lätt. Vem har inte hört fördomarna om kvinnliga fotbollsspelare? Att de är lesbiska, att de inte är riktiga kvinnor, men inte heller riktiga fotbollsspelare. Men damerna känner inte igen det och tittar ner i bordet eller upp i luften när jag för det på tal. För att få fram omgivningens inställning då, på 60-talet, får jag vända mig till andra. Bengt Bengtsson som suttit i styrelsen i alla år kommer ihåg.
- De första åren gnälldes det i idrottsklubbens styrelse över nymodigheterna, fast mest bland de äldre. De såg tjejerna som inkräktare. De menade att de tog träningstider från herrlaget och att planen skulle bli för sliten.
Och snart slog prästen bakut och uttalade sig i kvällspressen om att fotboll inte passade kvinnor. Ett enda uttalande som fick hänga kvar i åratal och prästen Lars Andersson fick ensam representera motståndet. Hans åsikt då för 40 år sedan, kom av omtanke om flickorna, säger han.
- Det kom lite för plötsligt, det att de skulle spela före pojkarnas matcher. Jag trodde att det var för att de skulle visas upp för att locka publik och att de utnyttjades. Jag får väl erkänna att jag var lite väl konservativ. Nu har jag ju sett att flickorna själva valde att spela. Jag ser gärna på damfotboll i dag på tv, de är duktiga tycker jag.
Sanningen om vad som lockade att se damlaget spela kommer vi nog aldrig åt. Men populärt var det, och prästen har rätt i att det hjälpte upp publiksiffrorna. När de spelade hemma på Hagavallen drog de 16oo - 1700 till matcherna, en publik som herrlaget hade långt till.
- Vi fick höra från många att det var roligare att titta på damerna. Det fanns ju de som kom varje match och åkte långt för att se oss berättar Ebba.
Men det var inte riktigt samma publik som på herrmatcherna. Kvinnorna minns en hel del gamla gubbar som var hängivna supportrar. En av dem skänkte en åker till laget där han tyckte att de skulle anlägga sin fotbollsplan. En annan testamenterade delar av sitt dödsbo till damerna.
- Jo, vi hade nog lite säregen publik, säger Johnson eftertänksamt. Jag minns särskilt en som alltid var där. Jag lyckades en gång smälla bollen rätt i hans ansikte så att han föll ihop på sin åskådarplats, berättar hon och skrattar. "Jag älskar dig ändå!" sa han bara.
Men om medierna framhöll prästen som motståndare, så var det ingenting mot hur de själva skildrade damlaget. De raljerade över de ombytta rollerna i spelarnas äktenskap. De var framme med kameran då Johnson lämnar över spädbarnen till mannen och fotograferna arrangerade bilder där spelarna visade benen som om det vore en cancan-uppvisning.
- Jag var så arg på journalisterna! Att vi inte kunde få ha det ifred. De kunde väl skriva om fotbollen och inte allt det där om att vi var kvinnor. Vi hade ju en i laget som de tyckte var särskilt snygg och det stod bara om "Sköna Maj" hela tiden.
Och synen på fotbollsspelarna som sexobjekt, såg lokala företagare till att utnyttja. Ända borta på hotellet i Tranemo, tre, fyra mil bort, försökte man tjäna pengar på kvinnobenen i sin annonsering. "Man bli inte mätt av att titta på 44 kvinnoben så passa på före matchen och intag en stadig middag på Hotell Tranemo", lät de trycka i lokaltidningen.
Spelarnas egna äkta makar verkade däremot inte ha några problem att acceptera sina fruars elitidrottande. Johnsons man bytte blöjor, Ebbas diskade och Larsson kunde göra som hon ville för hon var singel.
- Vi kan inte minnas att någon i laget hade det svårt att få männen att ställa upp. Men kanske de var lite ovanliga för den tiden, jag vet inte riktigt, säger Ebba.
Men vem som gillade att de spelade eller inte, intresserar inte damerna nämvärt. De skiner upp när de lyckas leda in samtalet på målskillnader, serier och årtal och visar pokaler och priser i muséet. 70-talet blev storhetstiden. De gav PR åt byn och hela kommunen och de äldres protester förbyttes till stolthet. Nu visste alla var byn Öxabäck låg. Till matcherna kom publiken resande långt ifrån, invånarna engagerades i att hjälpa till på matcherna och supportrarna paraderade med banderoller. Herrarnas motstånd försvann och istället tog de inträde, dirigerade bilar, skötte om planens gräsmatta och målade linjer inför matcherna.
Men att driva ett elitlag i en liten by som Öxabäck, blev ett projekt som växte klubben ur händerna fram på 90-talet. Det blev allt dyrare med resekostnader och ersättningar till spelare. När sedan medlemmarna inte längre kom från Öxabäck svalnade byns intresse. Publiken svek. Under lågkonjunkturen i början av 90-talet tappade de också många stora sponsorer och ekonomin började vackla.
Det stora fallet kom då laget åkte ur allsvenskan och ramlade ner i division II. Ebba såg matchen på tv hemma på gården, och mitt i ringer en sportjournalist för att höra hur hon trodde det skulle gå.
- Jag sa bara att du får ringa efter matchen, jag har inte tid. Och sen förlorade vi och jag höll på att börja lipa när jag förstod att vi åkt ur. Jag brukar ju inte annars vara sån att jag är så känslig, men ja, jag vet inte vad det var.
Efter det gick det fort. Flera spelare lämnade laget, trots att det var de själva som hade spelat sig ur eliten. Ekonomin gick inte längre att hålla på fötter. Det var inte bara brist på sponsorer, ekonomin var också illa skött. Styrelsen fick inte ordning på papprena till bokföringen och kommunen sänkte bidragen. Skulderna låg på ett par hundra tusen och kronofogden jagade dem. År 2000 gav de upp.
Damerna tycker egentligen inte att Öxabäck råkade ut för något särskilt mycket värre än andra klubbar, många har knäckts av den förändrade synen på pengar och elitidrott anser de. Men jag hör också en besvikelse över att kommunen inte ställde upp.
- Enda gången de bidragit med något var när de ville att vi skulle byta namn från Öxabäck till Öxabäck/Mark. Då gav de oss 30 000 för namnbytet. För den PR som laget har gett kommunen kunde de har gjort mer, det säger de allihop.
I dag är den där glöden för fotbollen borta. Inte heller damerna själva tycker att det är lika roligt att se på allsvenskan när ingen från Öxabäck är med. Men när vi drar ut dem på Hagavallen för att beskåda deras bollsinne, lever de upp, det ser vi allt. Och i bilen hem ler Larsson nöjd.
- Jag är faktiskt stolt över att jag inte gav mig med den där allsvenskan. Hade vi inte ordnat den, så hade inte damfotboll funnits i dag.
