Folk går så konstigt. Ni vet vad jag menar. Genom fönstret ser jag ivriga damer och herrar, av större och mindre format, pinna sig fram på Doktorspromenaden med långa käppar i händerna. Det är likadant hemma. De senaste stormarna har öst upp sand till ett lättvandrat strandstråk, som under morgontimmarna befolkas av en strid ström av stavgängare. Min avsikt är inte att sprida löje över en viss gångart. Folk får promenera precis hur de vill. Jag går för övrigt själv ganska löjligt numera, sen en gammal skada på stortån fått mig att ofrivilligt böja högerfoten inåt. Det som bekymrar mig är att så många medmänniskor rör sig i vad jag kallar naturen med blicken stadigt fäst på sina egna tåspetsar. Ingen verkar märka vad som händer. Ingen bryr sig om att fåglarna tar slut.
Okej. Detta är min årligen återkommande julilitania över det rörliga friluftslivets förbannelser. Ni behöver inte läsa den. Det handlar, som alltid, om de tärnor som häckade på sandrevlarna utanför Smedsgård när jag flyttade dit för elva år sen. Tärnor är såna där vita, spetsvingade saker som dyker efter fisk hela dagarna, med en, för den som stannar upp och tittar, magnifik mix av temperament, elegans och precision. Vid Smedsgård samsades silvertärnor, fisktärnor och småtärnor om samma sandbankar, en i Sverige sällsynt mångfald. Det kommer fortfarande tärnor i slutet av april varje år, laddade med hormoner. Fåglar tycks ha nån sorts inprogrammerade mallar för lämpliga landskap. Vad de inte har i generna är beredskap för det rörliga friluftslivet.
Efter några år begrep jag att läget var hopplöst och att jag, för min mentala jämvikts skull, inte borde gräma mig över att fåglarna blir störda just där jag råkar bo. Sen hände två saker. Våren 2004 beslutade regeringen att göra området till reservat, i kraft av ett EU-direktiv som ålägger länderna att ta hand om sina tärnor. Sen kom Gudrun och stuvade om stranden till ett gångstråk. Tärnornas utsatthet fick en ny tonart, ett symbolvärde. Jag har alltid, sen jag som grabb läste Georg Borgströms "Jorden - vårt öde", grubblat över det tanklösa sätt varmed mänskligheten hanterar sin alltmer skamfilade planet. Vem bryr sig om silvertärnorna? Svaret är att nästan ingen ens vet att de finns.
Strax söder om tärnkolonin ligger en större camping. På den tillhörande kommunala badstranden råder hundförbud. Sålunda går campingfolket norrut, in i fågelreservatet, och släpper sina hundar. Ibland försöker jag ingripa, med mer nesa än framgång. Alla är lika övertygade om att just deras hundar aldrig nånsin skulle göra en fågel illa. Jag kollar i kikaren. Var tjugonde minut kommer en hund som aldrig nånsin skulle göra en fågel illa. Tärnorna, som vet att även de sötaste hundar är rovdjur, tillbringar dagarna oroligt cirklande över vad de hoppades skulle bli årets kull. Sen ger de upp.
I sommar har vi fått en ny attraktion. Några muskulösa ynglingar ordnar kurser i draksurfning. De har slagit sig ner i fågelreservatet, eftersom den kommunala badplatsen redan är full med likasinnade. Dagarna i ända flänger de fram och tillbaks med sina mobila fågelskrämmor, just där tärnorna brukade dyka. Kan nån säga vad jag ska göra? Jag är en fridfull man. Jag är utbildad i konsten att eftertänksamt väga plus mot minus, inte i att hålla brandtal eller agera polis. Jag vet hur folk ser på en argsint, skäggig fågelskådare som går inåt med högerdojan. Kan nån ge mig ett råd, en förklaring, nån tröst?
