För 25 år sedan härjade säldöden i Västerhavet

25 år sedan. Sommaren 1988 var säldödens tid, en massdöd då mer än hälften av Kattegatts knubbsälar strök med och som kulminerade ungefär vid den här tiden på året.

Fågelskådaren Thomas Andersson var ute och gick vid Morups Tånge den 19 maj 1988. Döden bland sälarna var redan konstaterad, efter de första rapporterna från Anholt i april. Men nu hade olyckan också kommit i land vid den svenska kusten.

– Jag hittade en död säl. Den skickades iväg för analys, och det var det förs­ta fyndet i Halland av en säl som dött av sjukdomen, minns Thomas Andersson.

Dagen därefter löd Hallands Nyheters förstasida: ”Säldöden i Halland.”

Thomas påminner sig hur sälarnas öde gick in i svenskarnas hjärtan – och att det fick en tydlig politisk konsekvens. På hösten röstades Miljöpartiet in i riksdagen för första gången. Sambandet ska kanske inte överdrivas, men säldödens plötslighet satte i alla fall fart på debatten: en miljöskandal?

Nja, miljöförstöringen var ingen direkt orsak, utan sälarna hade drabbats av ett virus, PDV, som nog aldrig tidigare förekommit bland knubbsälar. Men orsakssambanden är komplicerade och virusdöden kan mycket väl ha triggats av att sälarnas immunförsvar var nedsatt av att de redan bar på miljögifter. Dödlighetens variation i olika områden, mer eller mindre förorenade, tyder på detta.

En länge omhuldad men kontroversiell teori pekade dessutom ut industrifisket som en del av förklaringen. Under mitten av 1980-talet skedde nästan en utfiskning av lodda i Barents hav. Den fisken är viktig basföda för grönlands­sälen som då av hunger gav sig söder­ut, ner längs norska kusten, när lodda och även torsk tröt. Mer än 100 000 grönlandssälar tros ha gett sig iväg söderut, och i denna art fanns viruset sedan tidigare som en ganska återkommande smitta. Grönlandssälen hade byggt upp en hygglig motståndskraft som gjorde att konsekvenserna av sjukdomen sällan blev så alarmerande inom den arten. Men genom sälvandringen 1987–88 skulle alltså grönlandssälens smitta ha nått de helt oförberedda knubb­sälarna som finns i våra vatten.

Den teorin har dock sina kritiker. Varför började utbrottet 1988, och även senare sjukdomsutbrott, just kring danska ön Anholt? Om grönlandssälar tog med sig smittan, så borde flera knubbsälar ha hunnit smittas tidigare på vägen hit.

Kanske ska förklaringen sökas i ytterligare en annan art, gråsälen. Smittan kan ha kommit därifrån, eftersom Anholt är en plats där man just noterat en ovanlig närhet mellan gråsäl och knubbsäl. Och det är känt att gråsäl kan vara virusbärare utan att själv drabbas.

Att bringa ordning i statistiken är krångligt, men det mesta talar för att mer än hälften av knubbsälarna i Kattegatt, Skagerrak och södra Östersjön strök med under sommaren 1988, sannolikt kring 5 000 döda sälar i de här områdena. Totalt dog ungefär 20 000 av Europas knubbsälar.

Rubrikerna var stora 1988, men upprepningen har nog många glömt: Även 2002 och 2007 kom stora virus­utbrott med liknande mönster som 1988. Dock med den skillnaden att virusinfektionerna 2007 var av annan, dittills okänd, sort; smittan var inte densamma som vid de två tidigare utbrotten och dödligheten var lägre.

Nu då? Jo, knubbsälen har kommit igen, den mår i alla fall hyfsat och upplevde åren efter sjukdomsutbrottet en kraftfull ökning igen, förmodligen till följd av att könsmogna honor av någon anledning hade klarat sig bäst från massdöden.

Sälen har dock i långa tider haft sina duster med människan. Beståndet i Kattegatt och Skagerrak gick från 18 000 knubbsälar i slutet på 1800-talet till som lägst 2 000 på 1920-talet. Förklaringen då var framförallt den ohämmade jakten på säl, som inte bara förklaras av att skinnen gav inkomster. Yrkesfisket har också länge haft ett konfliktfyllt förhållande till sälen.

Därför kan det ju vara av visst intresse att jämföra styrkeförhållandena. En jämförande studie för Östersjön visade häromåret att sälen där, huvudsakligen gråsäl, åt upp 75 000 ton fisk på ett år. Människan drog samtidigt upp en miljon ton fisk ur Östersjön. Men det är ändå en lite orättvis betraktelse, för konkurrensen om fisken kan i somliga enskilda områden vara påtaglig, i synnerhet när det gäller vissa fisksorter.

Nåväl, knubbsälen har återhämtat sig och nu finns det kring 15 000 knubbsälar i Skagerrak och Kattegatt.

När regeringen bad Naturvårdsverket att utreda frågan om att införa en begränsad licensjakt på säl, så kom svaret tidigare i somras: Jo, en sådan begränsad jakt kan införas! Ståndpunkten var kanske inte alltför sensationell med tanke på att ett antal gråsälar och knubbsälar redan jagas i den skyddsjakt som myndigheterna emellanåt ger tillstånd till. Dessutom har de senaste årens beslut om licensjakt på björn, varg, järv och lodjur banat väg även för säljakt.

Men frågan om licensjakten på säl kräver ett politisk ställningstagande och är ännu inte avgjord.

25 år har gått sedan tongångarna var helt andra, då vi under en sommar trodde att knubbsälen var på väg mot utplåning i en mystisk infektionssjukdom.

Knubbsälarna återhämtade sig. Vid Lisereds udde utanför Morup finns en koloni knubbsälar. Thomas Andersson. ornitolog och fotograf, hittade en död säl för 25 år sedan – men häromåret tog han den här bilden av betydligt friskare knubbsälar.

Håkan Bergström