Lars Rosenberg jobbade natt på HN när nyheten kom

Lars Rosenberg jobbade som nattchef på HN natten då Olof Palme blev skjuten.

ANNONS
|

Vi skulle ha en färgbild på förstasidan. Jag minns inte vad den föreställde, eftersom den aldrig kom med i tidningen, men det var ett litet vågspel på den tiden. Vid det förra försöket, några veckor innan, hade en stressad medarbetare monterat färgerna fel, med ett resultat som såg ut som stuvade morötter. Den här kvällen, den 28 februari 1986, var jag nattchef på HN, och jag tänkte inte släppa iväg tidningen med ännu en kvaddad färgbild. Men vi var sena. Jag gick och väntade på att tryckpressen nere i underjorden skulle dundra igång. Då kom flashen.

Detta var tio år före internet, och nyhetsflödet hade en lite makligare rytm än i dag. Olof Palme sköts klockan 23.21. TT i Stockholm fick ett tips redan efter tio minuter, men i nattens kaos tog det en timme innan polisen bekräftade mordet och TT vågade släppa nyheten. Radions Eko-redaktion hade gått hem redan efter 23-nyheterna. Det fanns ett hundratal morgontidningar i Sverige, som alla började trycka runt midnatt. Beredskapen på landets redaktioner var, med andra ord, inte i topp när århundradets nyhet rasslade ut på teleprintrarna.

ANNONS

Dessutom var det fredagskväll. Det har kanske ändrats sen dess, men för 25 år sen ingick det i den massmediala kulturen att nattmurvlarna gick på krogen när lördagstidningen var klar, och att de av det skälet såg till att den var det lite tidigare än annars. Så kom det sig att många morgontidningar missade mordet på landets statsminister, och istället underrättade sina prenumeranter om att Sverige spöat Danmark i handbolls-VM med 24-21.

Olof Palme död, löd texten, helt lakoniskt, i det första telegrammet. Det var daterat 00.20 och var en så kallad flash, en förtursnyhet som automatiskt utlöste ett ilsket tjutande larm på teleprintern. Nyheten skulle nästa morgon chocka nationen, men själv fick jag inte tid för andra reflexioner än att det nu var bråttom, mycket bråttom. Jag och Anders Flink var ensamma kvar på redaktionen, i sätteriet fanns en liten trupp typografer som väntade på att pressen skulle starta så att de kunde gå hem. De fick börja på ny kula istället, i en ny och oanad tonart.

Jobbar man med nyheter är man mentalt förberedd på att de mest oväntade händelserna definitionsmässigt kan drämma till precis när som helst. I HN-huset i Falkenberg präglades mordnatten av lågmäld effektivitet. Vi visste vad vi skulle göra, och vi kände tyngden av den svarta nyhet vi skulle förmedla. Mitt i allvaret fanns en krydda, en sporre. Det var på 80-talet inte ovanligt att folk höll sig med både HN och en rikstidning. Men de stora drakarna tryckte sina landsortsupplagor vid 23-tiden, redan innan Olof och Lisbet påbörjat den ödesdigra vandringen utmed Sveavägen. Den här natten var vi oslagbara.

ANNONS

Men det var bråttom. Teleprintern spottade ur sin en ändlös räcka korta snuttar om mordet. Vi måste få ut tidningen också till långt bort boende prenumeranter. Vi gjorde en första upplaga, som började tryckas strax efter halv två, men fyllde sen på med fler snuttar till två upplagor till. Texten var en smula förvirrad, i trogen spegling av nattens turbulens. Polisen i Stockholm har satt in alla tillgängliga resurser i spaningarna efter attentatsmannen som ännu vid 01.30-tiden var på fri fot, stod det helt aningslöst i tidningarna som rullade ut i nattkylan.

Klockan var kvart i fem när jag körde hem. På vägen upp mot stugan hann jag ifatt en annan bil. Det var tidningsbudet. Jag fick stanna medan han stoppade en tidning i min egen brevlåda. Palme mördad, stod det med oförsonlig svärta. Det hade gått fem och en halv timme sen dådet. HN var på väg till läsarna.

ANNONS