De flesta av oss har åsikter om dialekter.
Vad är fult och fint?
Hur låter ÄKTA halländska?
Ställ frågorna vid ett middagsbord och samtalet är igång.
En del försöker hålla fast vid gamla bygdemål och tror att de kan bevaras för framtiden. Tyvärr är det lika fåfängt som att försöka fånga molnen på sommarhimlen.
Våra dialekter är lokala former av talspråk. Till skillnad från skriven svenska finns inga tjocka ordböcker eller nedtecknad grammatik att luta sig emot. Talspråket har alltid utvecklats och förändrats av människor som själva talar dem.
När gamla hallänningar som talar genuin dialekt dör ut förändras också det lokalt färgade språket. Trist kanske, men samtidigt en naturlig del av språkutvecklingen.
Trots att dialekterna tunnats ut dramatiskt under de senaste hundra åren är det förbluffande många hallänningar som fortfarande använder de gamla orden dagligdags.
Träffar du en dialekttalare i Halland i sommar, lyssna då noga så kanske du kan höra spår från det förgångna i dialektorden. I gammelorden finns massor av bevis för släktskap mellan halländska och andra nordiska dialekter.
Eftersom Halland är en gammal östdansk provins finns förstås många kopplingar till andra danska dialekter:
Bränne - ved. Jämför med danskans brænde.
Bangen - rädd. Ordet finns fortfarande i slanguttrycket ”Bangar du?”, som sägs till den som inte riktigt vågar fullfölja sina planer. Danskans bange betyder också ’rädd’.
Sär - sur, grinig. Samma betydelse har danskans sær.
Sommerful - fjäril. Nästan identiskt med danskans sommerfugl.
Pinnso - igelkott. Danskarna har nästan samma ord: pindso.
Solten - hungrig. I danska är sult det samma som ’hunger’.
Ua/ôva/öja - fönster. Vindögat var egentligen en glugg varigenom vind och luft trängde in i huset. Vårt fornnordiska vindöga lever kvar i danskans vindue ’fönster’ men också i engelskan som från Norden lånat sitt ord för fönster window.
Hallands strategiska läge mellan Danmark och Norge återspeglas också i dialektorden. Det är nästan lika vanligt att hitta kopplingar mellan halländska glosor och norska dialektuttryck:
Bästamor - svärmor. I norska betyder bestemor ’farmor’ eller ’mormor’. Bästamor i betydelsen svärmor användes i Sydhalland på 1700-talet, enligt Linnélärjungen Pehr Osbeck, som lite syrligt skrev att bästamor inte hade någon djupare innebörd: ”Många hafwa ingen mening här med; utan om hjertat kunde tala torde det snarare säja: wärsta mor.”
Håsa – strumpa eller byxor. Hose finns i både norska och danska med samma betydelse.
Hjörne – hörn. Har sin motsvarighet i norska och danska hjørne.
Från tyskland kom starka språkliga impulser under medeltiden:
Dabba sig - begå misstag göra bort sig. Kommer från tyska dialektordet tappen ’bära sig klumpigt åt’
Kranker - sjuk. En direkt koppling till tyskans krank med samma betydelse.
De nordiska språken är nära besläktade med varandra. Därför är det inte konstigt att de halländska dialekterna har isländska kusiner:
Bössta - knacka. Kanske besläktat med isländska ordet bauta ’slå’ som vi känner igen i ordet bautasten – eller bautastor.
Floe – vattenpöl. Jämför isländskans flói ’havsbukt, sumpmark, myr’.
Tånge - udde, landtunga som skjuter ut i havet, till exempel Morups tånge. Isländskan men även norskan har tangi respektive tange ’udde’.
Däga/däka - flicka. Isländska dækja har betydelsen ’lösaktig flicka’.
I halländska dialektord finns också spår från 1700-talet, då franska var modespråket framför andra:
Antereradår - uppjagad, förskrämd. Egentligen en förvrängning av altererad, som går tillbaka på franskans altérer ’förändra, försämra, uppröra, oroa’.
Extimera - acceptera. Från franskans estimer ’uppskatta’.
Det finns även ännu mer avlägsna språkliga spår i halländska:
Lunago – nyckfull. I botten finns latinets luna ’måne’. Man trodde att den som hade ombytligt humör påverkades av månen.
Kölna - torkhus. Går tillbaka på latinets culina ’flyttbar spis, kök’.
Träagelse - lakrits. Förr köpte man lakritsrötter på apotek, träagelse på dialekt. Kommer av teriak ’motgift’. Från grekiskans theriako’s som betyder ’tjänlig mot ett giftigt djurs bett’, the’r är det samma som ’vilddjur’. Med tiden kan det ha skett en betydelseförskjutning - från motgift till lakrits, ja till och med sirap. Jämför engelsmännens treacle som betyder just ’sirap’.
• Halländska är EN dialekt.
Svar: Nej, det räcker med en snabbresa genom de halländska städerna för att lyssna till de inföddas vitt skilda dialekter. Även om de genuina dialekterna inte är lika vanliga som förr så finns skillnaderna kvar. Det låter inte likadant på Hästtorget i Laholm som på torget i Varberg.
• Gränsen mellan svenska och danska går i höjd med Tvååker
Svar: Nja, det är en grov förenkling. Men lite tillspetsat kan vi påstå att från Falkenberg och söderut förekommer skorrande tungrots-r. Från Varberg och norrut tungspets-r. Gränsen för det sydsvenska skorrandet har länge böljat fram och tillbaka och det är snarare ett brett gränsbälte än en knivskarp skiljelinje. Lustigt nog förekommer spännande blandformer i mellersta Halland: här använder folk både tungspets-r och tungrots-r.
• Halländskan är egentligen en förvanskad form av danska?
Svar: Fel, fel, fel. Halland är bevisligen ett gammalt danskt landskap som införlivades för gott i det svenska riket vid freden i Roskilde 1658. Men det talade vardagsspråket både före och omedelbart efter frederna var varken danska eller svenska utan halländska. I själva verket är dialekterna betydligt äldre än våra riksspråk som svenska och danska. Har du förresten någonsin träffat någon som talar ett standardiserat riksspråk? Däremot kan man säga att de halländska språkformerna är varianter på östdanska dialekter.
