Claes Lauritzen är en världsauktoritet inom plastikkirurgi. Han har bland annat hjälpt tusentals barn att få nya ansikten. Trots att pensionsåldern är uppnådd fortsätter han att arbeta tre dagar i veckan på Akademikliniken i Göteborg.
– Jag känner mig inte färdig och känner ingen skillnad nu mot tidigare. Jag gör mest estetisk kirurgi och en del ansiktsrekonstruktioner, säger han.
I dagarna har också hans bok ”Plastikkirurgens resa – om musik och skönhet, barn och kirurgi” kommit ut.
– Boken har legat där i många år. Det började med att jag tänkte skriva ett brev lite då och då till mina två barn om mitt brokiga liv.
Under de senaste 30 åren har Sverige seglat upp och legat på absoluta världstoppen inom rekonstruktiv plastikkirurgi. Claes har varit ledande i utvecklingen och en stor del av boken handlar om det.
– I början kände jag att det bara blev fokus på jag, jag, jag men insåg att det fanns ett allmänintresse. Det var oundvikligt att det blev självbiografiskt, säger Claes Lauritzen.
Han växte upp på Prästgatan 2. Pappan var läkare, farfar var läkare och farfars far var veterinär. Att Claes skulle bli akademiker var underförstått.
– Från allra första början hade jag tänkt bli arkitekt. Så småningom tänkte jag att man nog borde bli civilekonom om man ska bli rik.
Var det viktigt för dig?
– Nja... Jag var väl ambitiös som alla andra. Tyckte väl att det var målet efter gymnasiet att bli riktigt förmögen. Sedan åkte jag på ett utbytesår i Amerika och bodde hos en doktor. Där var på ett helt annat sätt än i Sverige. Doktorer och alla yrkesmän blev aktade. Karln var ett riktigt svin men ändå blev han hyllad. På något sätt tänkte jag att det nog var fint att vara doktor.
Han påbörjade sin långa utbildning, men länge var det musikintresset som lockade mer. Många känner inte till att den världsberömde kirurgen en gång bildade Varbergsorkestern Bohemia tillsammans med Torgny Söderberg.
– Den första killen jag ringde när jag kom hem från USA i juni 1962 var Torgny. Vi blev riktigt stora, mycket tack vare Torgny. Varbergsborna älskade oss, vi blev omhuldade.
– Jag hade helst velat välja musiken. Inte retrorespektivt, men då. Jag hoppade av skolan och spelade ett år, innan jag insåg att jag borde ta studenten och gick om trean. Sedan fortsatte vi att spela medan jag studerade medicin. Då hade vi legat på Svensktoppen och det blev större och större. När jag hade svårt att hålla mig vaken på föreläsningarna för att vi varit ute och spelat förstod jag att det var tvunget att välja bort musiken. Det var ett väldigt jobbigt beslut.
Vad hade hänt om du hade valt musiken?
– Mina föräldrar hade säkert försökt prata allvar med mig, säger Claes Lauritzen och skrattar.
– Det blev till det bästa. Jag har anlag för att vara kirurg, det är en speciell sorts kreativitet. Jag tänker väldigt mycket på tvären. Det är därför många lösningar har kommit till. Jag har inte den extraordinära begåvningen inom musiken.
Stycke om Bockstensmannen
Boken innehåller också ett stycke om cirkusen då Claes 2006 återvände till hemstaden för att sätta operationsborren i Bockstensmannen. Han återställde en kopia av Bockstensmannens deformerade skalle och kunde också fastställa hur han hade dött.
Det första slaget tog mot höger underkäke. Ett andra kom snett bakifrån mot höger sida, så att skallbasen sköts framåt. Det tredje, direkt dödande slaget som träffade bakom örat, orsakades med ett trubbigt föremål, troligen en påle.
En benexpert ifrågasatte Claes slutsats och hävdade att det var en harv som tryckt ihop kraniet.
– Till och med på muséet står det att Lauritzens teori ifrågasätts. Jag rycker på axlarna åt det, men det är så det har gått till. Det var en otrolig uppståndelse, nyheten spreds i sociala medier över hela världen. Hallands Nyheter ville ha en offentlig polemik mellan mig och benexperten, det avböjde jag. Jag kände att jag stod över det.
Claes Lauritzen signerar sin bok på Akademibokhandeln den 18 december.
Texten har tidigare varit publicerad i Falkenbergsposten.
