– Den här har varit min kompis under pandemin, säger Britt ”Brittis” Mooe och klappar på sin svarta Nikon Coolpix som hänger i en rem runt halsen.
Hon införskaffade den när coronaviruset la sig som en våt filt över världen och allting stannade av.
– Den var min sons idé. ”Du gillar ju bild morsan, köp dig en enkel kamera”, sa han. Så då gjorde jag det. Innan dess fotade jag aldrig, säger Brittis.
Kreativ har hon däremot alltid varit, och i sitt yrkesverksamma liv undervisade hon i både musik och bild – gärna med naturen som inspirationskälla. Men numer hänger gitarrerna orörda på väggen hemma i lägenheten och målarpenslarna lämnar aldrig sina etuin. Naturfotograferingen tar all hennes tid.
– Jag äter frukost, hänger kameran runt halsen och cyklar iväg någonstans. Till Getterön eller Göingegården eller någon annanstans, det finns så många vackra platser häromkring. Och så är jag ute hela dagen – i fem, sex timmar – och cyklar inte hem igen förrän det är dags att äta middag, berättar Brittis.
”Inte så komplicerat”
Det bästa av dagens bildskörd – fåglar, fjärilar, rävar, blommor, insekter och ekorrar (”De är mina favoriter!”) – lägger hon sedan ut på Instagram under namnet brittis_13, till mångas glädje. Varje bild får omkring hundra gilla-markeringar, följarna är flera tusen och lovorden i kommentarsfälten haglar.
En och annan kan nog förledas att tro att brittis_13 har stenkoll på allt vad fototeknik heter, men i så fall misstar de sig.
– Här har vi zoomen, 2000 millimeter, säger Brittis och pekar.
– ”Oj då!”, säger folk när de ser den. Men jag vet ju inte vad det betyder, haha. Iso pratar de också om, och det vet jag inte heller vad det är. Ingen aning. Jag går bara in i menyn och ställer in på fågelskådning. Lätt som en plätt. Det skulle vara roligt om jag kunde få fler att fotografera, det behöver inte vara så komplicerat.
Föredrar ensamheten
Hemligheten bakom hennes uppskattade bilder är alltså inte tekniskt kunnande. Snarare, avslöjar Brittis, är det hennes eget behov av ensamhet.
– Fotoklubben har frågat om jag inte ska gå med, men jag vill inte. Jag trivs bäst själv. De fäller upp sina stolar och fikar och pratar och dricker kaffe. Då blir det svårt att fota fåglar, säger Brittis, och fortsätter:
– De är jättetrevliga, men för mig är det här det härligaste som finns – att gå i ensam i naturen. Och man är så koncentrerad på att lyssna och speja att man inte tänker på någonting annat. Det är helt tomt här inne! Och det är jätteskönt.
Tålamod är också viktigt om man vill ta en riktigt bra bild, menar Brittis.
– Man kan ju stå still jättelänge och titta på en fågel och vänta. Det kan dröja en timme ibland, och sen – plötsligt – blir det helt rätt. Det är en härlig känsla, när man får en jättebra bild som ingen annan lyckats få.
