Förre bokhandlaren Carl Anders Lundgren växte upp i stadsdelen Holmeberg i Varberg, ett område som ligger öster om Götagatan. I boken "I murgrönans svalkande skugga" som kom under hösten berättar han bland annat om sin barndoms lekar i början på 1930-talet.
På den tiden fanns bara några enstaka bilar i stan och barnen lekte ofta på gatorna.
- Det kom en och annan hästskjuts. Var det inte ölutköraren så var det vedutköraren eller på sommaren ismannen, som levererade is till hushåll med "kylskåp".
(Isen togs ur Yasjön i Åkulla, fraktades till Varberg med tåg och förvarades i ett lager i hamnen med sågspån som isolering. Ett isblock höll kylan i isskåpet en hel vecka.)
Den första asfalten gjorde sin entré i Varberg 1929. De styrande bestämde sig för att testa denna hårdbeläggning på en kort stump av Borgmästaregatan, biten mellan Östra Vallgatan och Sveagatan.
- Stadens enda lastbil skickades till Hisingen för att hämta några lass asfalt, som las ut på gatan. Vi ungar fick en härlig kommunal lekplats. Den släta och fina ytan var perfekt när vi spelade boll, körde med lådbilar, eller rullade cykelfälgar.
Utomhusleken började i sandlådan, fortsatte med låtsasaffär, kulspel, flickornas bollekar och pojkarnas motsvarighet, knivkastningen. Pojkarna som skulle kasta kniv satt i en ring på en gräsmatta. Det gällde att kasta kniven så att spetsen på knivbladet ställde sig lodrätt i marken. Kniven gick laget runt och för varje omgång skärptes svårighetsgraden med olika trick precis som i en bolllek.
- Det är klart att vi skar oss ibland, erkänner Carl Anders Lundgren.
Utomhuslekarna organiserade barnen själva utan inblandning av vuxna till skillnad mot julgransplundringarna, där någon vuxen person ledde lekarna.
- Både mamma och mormor hade varit lärarinnor och tyckte om att ordna julgransplundringar. Mormor numrerade godiset i julgranen, som lottades ut bland barnen.
Vanligtvis inleddes julgransplundringen med sittande bord. Barnen drack vattenchok-lad med en klick vispgrädde på toppen och julens kakor som tilltugg. Sedan skulle det dansas kring granen. Många gånger satte sig mamman i värdfamiljen vid pianot och spelade till de traditionella ringlekarna.
När de unga gästerna dansat sig trötta serverades frukt och godis innan man satte igång med jullekar. "Gömma ringen" var en typisk jullek. En ring träddes på ett lagom långt snöre snöre, som knöts ihop. Deltagarna höll i snöret med båda händerna, alla utom en, som från sin plats i mitten skulle lista ut var ringen befann sig. Under tiden sjöng man "Denna ringen den ska vandra från den ena till den andra. Låt den gå, låt den gå! Låt den aldrig stilla stå!"
Tillställningens höjdpunkt var förstås själva plundringen av granen. Vissa prydnader, som hängde med år efter år, fick hänga kvar. Ivriga barnahänder plockade ner resten, papperskonfekt, äpplen och vackert dekorerade kakor. Smällkaramellerna gjorde skäl för namnet. Enligt Svenska Akademiens ordbok är en smällkaramell en "karamell inlagd i (vanl. avlångt, cylinderformat) pappersomslag jämte två sammanklistrade pappersremsor beströdda med explosivt stoff som exploderar när de båda remsorna dras isär."
Gottepåsarna var obligatoriska inslag på julfesterna redan på den tiden. Barnen vandrade hem från plund-ringen med välfyllda påsar. I bästa fall innehöll julkonfekten en liten present istället för kola eller sockerbit.
Till julgransplundringarna inviterades inte vem som helst.
Familjerna som bjöd in till julgransplundringar bodde i villor eller stora lägenheter med högt i taket och många rum. Gästerna var unga släktingar och barnen till vänner i familjen.
Däremot bjöd Carl Anders alltid hem alla pojkarna i klassen i Gamlebyskolan till sitt födelsedagskalas den 3 maj. Även då serverades vattenchoklad.
- Jag tror det fanns kamrater som smakade vattenchoklad första gången hemma hos oss.
Carl Anders och hans äldre syster Gunvor fick tidigt lära sig att alla barn inte hade det lika väl förspänt.
- Vår mamma läste ofta böcker för oss, som speglade en annan miljö än den vi levde i.
På julkalasen och andra tillfällen när släkten träffades kom sällskapsspelen fram. Kortspel som Löjliga familjerna, Sveriges Städer och Svarte Petter spelades av vuxna och barn tillsammans.
- Släktingar i Murgrönshuset, dit vår familj flyttade några år senare, hade ett tyskt nummerspel, Lotto, som var föregångare till Bingolotto. Vi klippte markörer av gamla vykort. Deltagarna satsade en slant och vann gjorde den som först fick sina brickor fullmarkerade.
Nästan alla lekar gick ut på att vinna eller förlora.
- Jag var nog en dålig förlorare på den tiden. Det hände att jag grät, om jag inte vann, berättar Carl Anders Lundgren, som likt de flesta barn tog spelet på blodigt allvar.
