Karin flyttade in på Söderhöjd år 2007, när husen var nybyggda. Hon har en öppen, fin etta och flera kompisar i huset.
Hennes hem är en servicebostad enligt LSS, det vill säga en lägenhet i ett vanligt hyreshus med personal intill dygnet runt som hjälper till med vardagen. Härifrån kan Karin promenera till och från jobbet på PS kafé och hon kan vara aktiv på fritiden.
– Det är bra här, jag känner mig trygg, med kompisarna och personalen, säger hon.
Men nu tycker kommunen att Karin kan klara sig så bra att hon inte behöver lägenheten längre utan att det räcker med bara boendestöd, i en vanlig hyreslägenhet. Enligt det senaste beslutet ska hon förbereda sig på att nästa år flytta ifrån sin lägenhet.
– Det känns väldigt otryggt. Jag vet inte om jag har kompisar där och om jag får ha personalen med mig? Jag blir ledsen och rädd och vill inte tänka på det. För jag vill inte flytta, säger Karin.
Sedan några år har Karin bara fått beslut på ett år i taget på att få bo kvar i sin lägenhet.
– Vem måste ompröva sin bostad varje år. Och varför ska man ändra något som Karin känner sig trygg med? säger Karins mamma – och gode man – Berit Svensson.
Det senaste beslutet om att Karin ska förbereda sig på att flytta kom som en chock.
– Det slog helt undan benen på oss. Karin måste ju få känna sig trygg med hur livet ska vara. På det här sättet kringgår ju kommunen ett gynnande beslut, och hon hotas dessutom med att tvingas flytta, säger Berit.
Boendestödet går under socialtjänstlagen, vilket minskar Karins rättigheter. Enligt den lagen är kommunen bara skyldig att ge henne ”skäliga levnadsvillkor” – och inte längre ”goda levnadsvillkor”.
– Det kan bli hemtjänsten som tittar till henne. Här är Karin trygg, hon känner området och kan gå till sitt jobb. Om hon flyttar ut kan hon få börja från början igen och det kan bli helt galet. Det blir kaos för henne.
Berit vet att Karin inte är ensam om den här situationen och hon ifrågasätter kommunens motiv.
– Vad är syftet med detta? Karin har inte heller blivit presenterad något alternativ, säger Berit som också vill lyfta fram anhörigperspektivet.
– Detta lägger en jättetung börda på oss anhöriga. Man känner sig så maktlös.
Läs också: FUB rasar mot kommunens beslut
