Linnea Johansson har älskat Håkan Hellström sedan hon första gången såg honom i Allsång på Skansen. Nu sitter hon i solgasset i trädgården hemma i Bua, och väntar på sin stora idol.
När turnébilen parkerar utanför huset lyser det ur hennes ögon. Håkan kliver ur och ger henne en kram.
– Vad roligt att du tar emot, och vad fint ni har gjort, säger Håkan och slår sig ner vid kaffebordet.
Han ler när Linnea säger hur glad hon blev när hon hörde honom sjunga för första gången.
– Jag såg dig i din matroskostym på tv, och du gick rakt in i hjärtat. Där har du suttit sedan dess. Det är för att du sjunger så fina visor, och på svenska. Vi äldre kan ju inte engelska, säger Linnea.
– Nej, det kan inte jag heller, så då är vi två, säger Håkan.
Han berättar att ett av hans stora mål är att nå ut till pensionärer. På varje album brukar han ha några låtar som särskilt riktar sig till en äldre publik, och ibland spelar han på äldreboenden och sjukhus.
Håkan tittar på Linnea.
– Att man går hem hos 95-åringar, det glädjer mig enormt. Det är det bästa betyg man kan få, att spränga generationsgränserna, säger han.
Han skrattar och säger att han trivs med pensionärer. Själv är han inte rädd för att bli gammal.
– Jag tror inte att man blir äldre i sinnet, det är bara kroppen som kan lägga av. Det enda som stör mig med åldrandet är att jag någon gång måste sluta med fotboll.
Snart är Linnea och Håkan djupt inne i ett samtal. Håkan vill veta om Linneas liv och hur hon har det i dag. Och Linnea har mycket att berätta. Om livet med sin man som var fiskare, och hur hon följde med honom ut på havet under kriget och såg himlen lysas upp av tyskarnas bomber.
– Otroligt. Det finns inte så många levande bevis för de här upplevelserna kvar, säger Håkan.
Linnea och Håkan delar den starka kärleken till musiken – särskilt till Evert Taube. De har också en gemensam favorit i sångaren Alf Robertson, som Linnea var bekant med. Håkan plockar fram sin telefon och tillsammans lyssnar de på ”Jag lämnade mitt hjärta i Göteborg”, som Håkan brukar inleda sina konserter i Göteborg med.
– Det blir inte bättre än såhär, eller hur Linnéa, säger Håkan.
När Håkan och hans följe har åkt – efter att han har försäkrat sig om att hon ska gå på kvällens konsert – sjunker Linnea ned i trädgårdsstolen igen.
– Det var jätteroligt det här. Han var precis så som jag hade trott, så rar och enkel, säger hon.
