Säsongen 2018/2019 vann nordmakedonska Vardar Champions League med stjärnor som Dainis Kristopans, Ivan Cupic och Timur Dibirov.
De var dem som lettländaren Arturs Kugis blev lagkamrat med sommaren 2019. Det var slumpen som tog honom dit.
Han anslöt från TV Großwallstadt i tyska andraligan.
– Jag var på rätt plats vid rätt tidpunkt. Det fanns inte så många målvakter på marknaden och de behövde en målvakt. Vi hade spelat mot Slovenien med landslaget och vunnit den matchen. Jag gjorde det bra och det var någon från Vardar som såg den matchen. Det var så jag hamnade där. Där och då kunde jag inte tro mina ögon, säger 28-åringen.
Världens bästa handbollsklubb, alltså. Det var inte vad han hade väntat sig. Vad som utspelade sig i Skopje-klubben hade han heller inte kunnat förutspå. Det fanns en enorm press. En osund press.
– Inför min första match sa tränaren att den förra målvakten låg på 32–37 i räddningsprocent hela säsongen. Han sa att jag var tvungen att rädda nio–tretton skott. I min första Champions League-match räddade jag elva bollar. Jag trodde att det var okej, men jag blev utskälld efter matchen. Jag hörde inte ett enda positivt ord. Jag undrade var jag hade hamnat.
Efter ett par månader började problem hopa sig utanför planen. Familjen var tvungen att lämna landet eftersom han var den enda av dem som hade arbetstillstånd. Och på handbollsjobbet fungerade saker och ting sådär. I september slutade Vardar att betala ut full lön.
– Lönen låg på ungefär 4000 euro. De sa att de skulle betala ut 3000 månaden därpå. Då fick man 1000 euro. Det gick att leva på eftersom allting är så billigt där. Men det pågick i månader och när man räknade samman allt handlade det om cirka 30000 euro. När corona bröt ut och de stängde ner ligan så handlade det om stora pengar för min del, säger Kugis och fortsätter:
– Allt gick fel och det var tufft för mig. Jag kunde inte leverera mitt bästa. Du tränade och spelade matcher och sedan visste du inte om du skulle få lön. När du spelar handboll gör du det för din familj, din lön och ditt leverne.
Är vän med världsstjärnan Dainis Kristopans
Men det fanns ljuspunkter, även om det mesta var ett enda stort mörker. Supportrarna var infernaliskt hängivna. Och ibland bjöds han på än det ena än det andra.
– Alla där vet att du spelar handboll. Ibland fick du gratis taxi, ibland fick man äta gratis på restaurang. Kocken sa att du inte behövde betala. Det var ännu mer så för de stora stjärnorna.
De stora stjärnorna, ja. Den allra största spelaren, både till längd och status, i Vardar var Dainis Kristopans. Storskytten, som mäter 215 centimeter, är landsman med Kugis – och de umgicks en hel del på fritiden.
– Vi är goda vänner och spelar tillsammans i landslaget. Vi har gjort det i tio år. Han är en bra kille. Man kan prata med honom om allt. Han har hjälpt mig mycket. Ibland åkte vi två till affären tillsammans. Då kunde jag vara klar medan han kom 40 minuter senare, säger Kugis med ett skratt.
Efter årsskiftet 2019/2020 skadade Kugis sig. Till sin besvikelse missade han EM 2020 – som Lettland lyckats kvalificera sig till för första gången någonsin.
Sedan bröt corona ut och ligan ställdes in.
Det blev droppen som fick bägaren att rinna över. Trots att han hade ytterligare ett år kvar på sitt avtal valde målvakten att gå skilda vägar med Vardar. Enligt Kugis åtog sig Vardar att betala ut pengarna i efterhand. Än i dag har inte sett röken av dem.
– Jag var så nere. Jag ville inte spela handboll, det var inte kul längre. Du gick till träningen och tänkte: ”Varför? Varför? Varför?”. Till klubben sa jag: ”Var är era infriade löften? Var är min familj? Var är mina pengar?”. Tränaren kunde inte göra något. Det var ju bossen som satt på pengarna. Spelarna undrade varför de skulle utföra sitt arbete om de inte fick betalt. Det var ett galet år.
Kapitlet i den regerande Champions League-mästaren avslutades i förtid.
Därefter tog han sitt pick och pack och flyttade hem till Lettland.
Det gav honom perspektiv på tillvaron.
– Då hade jag ett par erbjudanden, men jag vill över huvud taget inte spela handboll. Jag ville ta en paus, få en nystart och jag var inte säker på vad jag ville göra.
Kugis fortsätter:
– Efter Vardar förstod jag att den bästa vägen inte är att bara spela handboll. Det är väl okej om du får 10000-20000 euro i månaden. Men för 3000-4000 så har du inte så mycket pengar att du kan gå i pension.
Så han satte handbollen på paus och började arbeta på sin brors företag, vars verksamhet är specialiserad på trähus.
– Han sa: ”Det här är din chans till att veta vad du vill göra efter karriären”. Jag känner till så många i Lettland, som spelat i Bundesliga eller 2. Bundesliga, och de kan köpa en bostad och en bil efter karriären, men sedan vet de inte vad de ska göra. Jag förstod att det var min chans att tänka på livet efter karriären.
Kan tänka sig att stanna i HK Varberg
Än i dag arbetar han stundom för sin brors företag. Men det är inte 28-åringens huvudsakliga arbetsgivare.
Det är HK Varberg.
Till slut blev det självklart att flytta till Sverige. Det fanns dock andra intressenter.
– Jag ville till Tyskland. Vi kan språket och kulturen. Jag fick erbjudande från Frankrike, Polen, Israel och även länder som Qatar. Men den risken ville jag inte ta. Kanske om någon hade betalat mig en miljon, men inte för de pengarna som var. Jag väntade på något från Tyskland.
– Sedan fick jag samtalet från Varberg. Redan från första samtalet kändes det som att vi kände varandra. Det viktigaste var vad min flickvän sa. Det var inte så långtifrån Lettland och vi kände att vi kunde testa. Annat var det när man levde ensam, då kunde man åka varsomhelst.
Här har bitarna har fallit på plats och Kugis trivs i HKV. Det har gjort från dag ett.
– De brydde sig inte om att jag kom från Vardar. Jag kände ingen press över att jag hade ett namn. Det är stor skillnad från förra året. Här är det betydligt bättre för mig och jag har förutsättningar för att leverera mitt bästa.
Hans kontrakt sträcker sig över den här säsongen. Kanske blir det längre än så.
Kugis är öppen för att vara kvar.
– Jag hoppas allting går bra och att vi håller oss kvar. Det är mitt mål, att hjälpa laget kvar. Jag hoppas att jag och min familj kan stanna här längre och att det löser sig med klubben. Vi jobbar så smått på det.
* En euro motsvarar ungefär tio svenska kronor.
Läs mer: Albin Lagergrens VM-uppladdning - tränade med HK Varberg
