Kaxig. Det är ordet Staffan Olsson använder sig av när han beskriver timeouten, som inte riktigt blev som hade hade tänkt sig. Sabbatstiden efter de tre åren som tränare för PSG blev längre än väntat. Förfrågningarna ramlade in en efter en – men Olsson tackade nej.
– Jag tyckte väl inte att det var riktigt det jag hade hoppats på, och det är jag medveten om. Men jag är väl inte ensam om att inte veta att coronan skulle komma, säger han.
Men så hittade han vägen som ledde honom från Stockholm till Varberg. Resan till västkusten var inte mycket längre än att trampa gasen i botten på E4:an. Några av HK Varbergs sponsorer var även med i landslagets sponsorgrupper och de tog ned Olsson till ett uppdrag i just HKV. På omvägar fick han höra att Hasse Karlsson var på jakt efter en assisterande tränare.
– Jag ringde upp honom och frågade vad han ville ha, och då sa han att det här med individuell utveckling var något han inte riktigt hann med. Då sa jag lite skämtsam att ”fan, det där är ju en uppgift för mig”, säger Staffan Olsson som under sitt sabbatsår studerade bland annat talangutveckling specifikt.
Var det bara skämt?, undrade Karlsson. Nej, det var ju inte det. Bara några dagar senare kom förslaget om att de kunde testa några månader. Förändringen i laget kräver dock längre tid än så och HKV lär få kämpa för att hålla sig kvar i Handbollsligan.
– Just det här med individuell utveckling tar lite tid. Har man gjort ett rörelsemönsterbeteende väldigt länge så är det inte lätt att bara ta bort dem. Jag försöker inpränta i killarna att de måste ha tålamod och lägga ner väldigt mycket tid på det. Det sker inte över en natt. Den dunderhonungen har inte jag.
Ett dussintal mästerskapsmedaljer på listan
Några teskedar av den där dunderhonungen har Staffan Olsson nog fått i sig ändå. Två VM-guld, fyra EM-guld, tre OS-silver, ett SM-guld... Ja, listan över Olssons meriter och framgångar genom karriären kan rabblas länge. Men epitetet ”supermegatalang” skulle han däremot inte sätta på sig själv. Superlativ är de facto något han helst undviker att använda, framför allt på yngre idrottare.
– Den här hetsen att killar och tjejer inte bara är talanger... Jag vet fan inte hur många superlativ man hittar på unga idrottare. Man har ett enormt fokus på fåtalet som det finns i alla idrotter som man då vill kalla supermegatalanger. Och tyvärr får det lite väl stor uppmärksamhet tycker jag.
Rubrikerna under Staffan Olssons storhetstid handlade dock inte bara om meritlistan, utan om hans 199 centimeter och håret ned till axlarna. Samtidigt var han inte den där ungdomsstjärnan som var överlägset bäst.
– Jag tycker personligen att jag hade en berg- och dalbaneresa under mina ungdomsår. I mitt fall handlade det mycket om att jag var lång och vänsterhänt. Svensk handboll hade inte haft någon sådan på väldigt länge. Sedan kom det yttre faktorer som verkligen inte spelar någon roll, med mitt långa hår och sådär, så jag blev uppmärksammad på fler saker än att jag kanske var ganska bra i handboll.
Kontraktet med HK Varberg löper ut
Att Staffan Olsson har varit ”ganska bra i handboll” var väl kanske den främsta anledningen till att han hamnade i HK Varberg efter uppehållet. Tiden där har varit givande och trots att det är Olsson som har coachningsrollen har även han tagit lärdom av samarbetet.
– Jag lär mig oerhört mycket på det här. Just på att se hur individer reagerar, vad det beror på och försöka klura ut det. Det gäller att hitta rätt snören att dra i och hur de bäst blir mottagliga för det, säger han och fortsätter:
– HK Varberg har varit modiga. De visar att de på lång sikt vill ta flera steg i sin elitsatsning och att de inte letar efter en quick fix. De bygger på långsiktighet och hårt och seriöst arbete. Det tar faktiskt tid. Oavsett vad som händer vill jag ge HK Varberg en stor eloge för att de har vågat göra det här.
Kontraktet med HKV löper ut vid årsskiftet. Om det avslutas eller förlängs återstår fortfarande att se, men Olsson håller alla dörrar öppna.
–Det är alltid två som ska vara överens. Vi ska ha en utvärdering om den här tiden som har varit.
Hur ser du på att återvända som tränare ute i Europa?
– Jag är jätteglad och stolt över att jag fick prova på Frankrike som tränare. När jag började vara tränare var det nog många som trodde att jag satsade på att komma tillbaka till Tyskland eftersom jag har varit där i 13 år som spelare, men just då lockade inte det. Nu när åren har gått känner jag väl att det vore roligt att få uppleva en tränarsejour i Bundesliga också. Så det är klart att jag är öppen ifall det skulle komma några intressanta förslag därifrån, men det är inte så att jag har stängt andra länder heller.
